Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vände sig till herr Nemlich: »Detta är det så kallade täcka
könet.»
Och medan de gingo vidare, hade de äfven snart
omkring sig ett ståtligt följe af dagdrifvare, friska, starka karlar,
hvilka blott hade ett uppenbart fel, nämligen en stor skräck
för arbete.
De gingo förbi en kyrka, och tant Lina sade: »Jag
har i dag redan varit här inne i kyrkan; jag ville tacka
Gud för vår räddning; men där råkade jag vackert ut, hela
min andakt spelades bort af orgeln. Jag har visserligen
läst, att konung David spelade på psaltare och gigor och att
han dansade i en linnerock framför förbundets ark; men
någon skotsk dans hvarken spelade eller dansade han,
och det var en verklig skotsk dans, som orgeln spelade.
Jag måste ut ur kyrkan, jag kunde inte härda ut där
längre.»
Slutligen kommo de åter tillbaka till den plats, ifrån
hvilken de utgått, nämligen till hotellet, som låg utanför
Ragusas portar; de sågo äfven det ställe, där modern förut
suttit med herr baronen; men modern hade fått tag i sin
Anton och af ett eller annat förargligt, men likväl helt
säkert förnuftigt skäl farit tillbaka med honom till Gravoso
och därifrån gått ombord på fartyget.
Paul skulle äfven följt med, men var till lycka för
honom ej att finna, och det var helt naturligt, ty han
undvek för dagbokens skull modern och satt för ögonblicket
uppe i ett utländskt platanträd — detta var för honom
något alldeles nytt, han hade ännu aldrig suttit i ett sådant
slags träd —; han hade plockat fickorna fulla med småsten
och snäckor och kastade nu dessa efter Jockum Klähn, som
stod med ryggen mot trädet och kunde rent af förundra
sig till döds öfver, huru blåsten kunde skaka ned snäckor
ifrån det utländska trädet.
Gamle Jahn hade äfven vandrat tillbaka till Gravoso
och hade under vägen gjort bekantskap med en gammal
sjökapten, som talade god tyska och slagit sig i ro på
gamla dagar i en underbart härlig trädgård i Gravoso; och
när Helena gick med tant Lina och herr Nemlich förbi
denna trädgård, kom gamle farbror Jahn därifrån med ett
par utmärkt vackra buketter af rosor: »Se där, tant Lina,
ni får de hvita rosorna, och du, min kära Lena, du får
de röda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
