Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade blott den sorgliga trösten, att hennes förra åsikter
om männens falskhet och uselhet voro riktiga.
På Helena gjorde underrättelsen ett helt annat intryck,
och — skada, att vi måste säga det — hon visade föga
känsla för hvad som anstod en bildad ung flicka, i det hon,
i stället för att jaga med sin mor på sorgens vädjobana,
började att med lössläppt munterhet skämta med herr Nemlich,
så att herr Nemlich icke visste huru det var fatt med
honom, men likväl hade den ljufva känslan af, att det
lyckligaste ögonblicket i hans lif varit detta, då hon skämtade
med honom.
Anton stod bredvid som en god far, men dålig äkta
man och dålig kristen, ty han gladdes ej blott öfver sin
dotters glädje, utan äfven öfver sin hustrus sorg.
Vanligen håller vår Herre riset i sin hand, när han
blir varse en så uppenbar låghet, som den Anton här
begick, och herr godsägaren skulle ej heller få sig straffet
efterskänkt.
Då hans glädje just var som störst och ett riktigt
förnöjdt leende spelade kring hans mun och de hopknipta
ögonen, var det plötsligt, som om någon med en svamp
bortstrukit leendet från munnen, och de små ögonen blefvo
allt större och större, tills det slutligen låg så mycket hvitt
i dem, som om de vore gjorda af äggskal, och en rysning
gick igenom hans märg och ben. Och han hade fullgoda
skäl därtill: där kom nämligen något upp från salongstrappan,
steg för steg sköt det allt längre och tydligare in
i ögonen på honom, tills hela baron von Unkenstein stod
där lifslefvande på däck med sin naturliga kropp och sin
naturliga glasbit i ögat, och nu började han att midt på ljusa
dagen och bland så mycket människor spöka omkring på
öppna hafvet och gå direkt fram mot hans sällskap.
Fru Groterjahn blef knappast varse spöket, förr än hon
rusade emot det: »Min Gud, herr baron, hur kommer det
sig, att ni är här?»
»Jag har alls inte varit borta.»
»Jag trodde,» och här kastade hon en förfärlig blick på
Anton, »att ni tänkte stanna i Ragusa.»
»Blott en idé — uppgifven — inte lämna älskvärdt
sällskap,» — här fingo modern och Helena sig en bugning;
men Anton och herr Nemlich icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
