Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han gick med Paul, herr Nemlich följde Helena.
Fru Groterjahn darrade af vrede och köld; men ändå
— framåt! — tills slutligen dyn gick henne till anklarna,
då hon måste ge med sig. »Med vår makt är det föga
bevändt!» skulle väl den lille thüringerköpmannen ha sagt.
Då hon måste bekväma sig till att vända tillbaka, hade
hon ytterligare den förnöjelsen att se Anton gå i allsköns
lugn framför henne med gamle Jahn och den gamla damen.
O, Anton, Anton! Du är en affälling, du lämnar din bättre
del i sticket, det som ej bör åtskiljas, det har du åtskilt;
du är skulden till, att din kära hustru hädanefter måste
så att säga linka med ett ben igenom världen.
När modern kom ombord på fartyget, måste hon åter
låta inpacka sig i sin låda till koj, hennes nerver höllo ej
litet rumor i hennes arma kropp, och en snufva drog
långsamt och säkert som ett landtregn upp på hennes
hälsohimmel. Helena vakade sorgfälligt öfver henne; men Anton
brydde sig ej det ringaste om sin hustru. — Nå, vi vilja
icke döma Anton för hårdt; när han kom tillbaka om bord,
hände det honom något, som troligen skulle jagat alla andra
tankar ur hufvudet på hvar och en.
När han kom ned i salongen, satt där ett trefligt
sällskap, som för regnvädrets och tråkighetens skull fördref
tiden med litet hasardspel. Baronen var bankör, och
framför honom lågo alla slags småmynt, och en liten rulle
louisdorer stod så stolt ibland dem.
»Det är mina femtio louisdorer,» mumlade Anton för
sig själf, drog en djup suck och tog sig en riktigt duktig
klunk ur sin toddy.
»Hvem håller?»
»Jag håller hälften.»
»Jag håller hela insatsen.»
»Esset vinner, sjuan förlorar.»
Så gick det rundt omkring hela bordet. Nu kom turen
till Anton.
»Herr Groterjahn, håller ni?» frågade baronen helt
fräckt.
»Jag spelar ej,» svarade Anton trotsigt.
Han hade under dagens lopp begått så många
missgärningar mot sin hustru, att han nu icke ville försynda
sig äfven mot sina barn och förstöra deras tillkommande
förmögenhet. Detta var han dem skyldig, därför såg han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
