Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helst på. Men äfven detta oskyldiga nöje skulle bli honom
till en pina.
En vanlig åskådare vid ett spel tar, utan att han därvid
har några biafsikter, sitt parti för eller emot den ene eller
den andre spelaren. Anton hade allt skäl att önska den
fräcke baronen otur; men de louisdorer, som stodo på spel,
voro hans egna; hvad skulle han taga sig till i en så
brydsam belägenhet? Intresserade han sig för sina penningar,
så gjorde han sig till ett hemligt ryggstöd för den infame
karlen, och uppreste han sig i sin själ emot denne, så
kastade han, så att säga, sina egna sköna louisdorer på
gatan.
Nå, allt för länge skulle denna ohyggliga pina icke
räcka; vår Herre ingrep i saken och klarerade den snart: den
gode Antons louisdorer gingo åt som smör i solsken, de sista
skrapade en böhmisk grefve till sig, och Antons hämnd var
mättad, men den var något dyrt betald med femtio louisdorer.
Men tänk bara; den fördömde karlen, baronen, tog
ur sin plånbok två hundrathalerssedlar. — Se bara, tänkte
Anton, den skojaren har ju äfven andra penningar, han kan
möjligen ändå till sist betala dig.
Bakom baronen stod morbror Bors och agerade äfven
åskådare. Så länge det gällde louisdorerna, var han helt
belåten, ja, han fröjdades ordentligt däråt, ty det nobelt
likgiltiga sätt, hvarpå baronen förlorade sina penningar, gällde
för honom som det hästa beviset på att han hade att göra
med en rik man; men när nu de båda hundrathalerssedlarna
kommo fram, råkade han i samma förhållande som
det, hvari Anton befunnit sig; och baronen frågade honom
helt fräckt, som om han fann nöje i att uppmana de båda
kurrarna att hålla till godo med hvad de själfva måste bestå:
»Min herre ... äh ... äh» — en sådan där förnäm baron
har svårt att komma ihåg namn — »vill ni punktera?»
Att den man, som ännu för en kort stund sedan varit
på så förtrolig fot med honom, att han pumpat honom och
med honom gjort den stora affären i slaktoxar, nu icke ens
visste hans namn, utan kallade honom »äh — äh», och
offrade hans båda vackra, surt förtjänta hundrathalerssedlar
så lättsinnigt på spelet, måste likväl förarga honom, och
han sade: »Tackar så mycket! Jag har inte lust att hålla
emot mina egna penningar.»» De sista orden brummade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
