Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Guds död!» utropade morbror Bors. »Då går jag bort
och blamerar karlen inför hela sällskapet.»
»Det låter ni vackert bli, annars får ni förutom skadan
äfven bära upp skammen.»
»Då går jag till min advokat, som är med här om bord.»
»Gör det!»
Morbror Bors gick.
Huruvida denne bedt honom vara lugn, känner jag ej,
jag vet blott, att morbror Bors efter en stund åter satt
framför hönsburen och såg så ofrånvändt därin, att Jockum
Klähn sade till Paul: »Se, Paul, där sitter din morbror Bors
nu åter så stilla och andäktig som ett fromt barn och sörjer
för de små kräken och gör ingen mask för när; han borde
vara dig en förebild. Men i stället springer du omkring
öfverallt; se bara, hur dina byxor se ut! Om din mor får
se det, så vankas det väl åter igen bannor.»
I salongen såg det lika illa ut som med Pauls byxor,
åtminstone hos några af spelarna, och om deras mödrar sett
det, hade det väl vankats bannor för dem.
Baronen hade mycket riktigt blifvit af med de båda
hundrathalerssedlarna, han hade stigit upp och sade, att han
ville gå sig litet varm om fötterna uppe på däck — de andra
följde honom, och när de kommo upp, sågo de honom där,
men han gick ej, utan stod.
Han stod tillsammans med den lille thüringerköpmannen
bakom rorhjulet och talade med honom så kristligt och
bevekande, som han vore den lille köpmannens biktfader och
ville röra hans samvete på grund af de små fördelar han
skaffat sig under sin lefnad genom afvägning och tillmätning.
Men hans skriftebarn var tyvärr mycket trögt, det
ville ej till Gud, ty när de promenerande kommo i
närheten af dem båda, hörde de den lille köpmannen
oupphörligt säga: »Å, jag ber, herr baron, jag ber!» och det
var allt.
Herr Wilhelm August Schwofel var en öfvermåttan
höflig och artig man, han vadade ända till knäna i höflighet,
men icke längre, han tog sig väl till vara för att vattnet
ej trängde in i byxfickan, där han hade sin börs.
Det förefaller mig, som om en sådan man gjort sig väl
förtjänt af titeln kommerseråd — om Anton och morbror Bors
kan det naturligtvis alls icke bli fråga i detta hänseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
