Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt att vara orolig, ty öfver den gamle hade genom tant
Linas ord de mörka stunderna åter kommit. Han satt där
dyster och såg på en punkt.
»Onkel Jahn,» sade Helena och räckte honom sin fria
hand, »det är en trösterik tro.»
Den gamle nickade och såg oafvändt framför sig.
»Det gläder mig, min dotter, att ni tänker så, att ni
i ert unga hjärta redan tänker så. Ack, med mig gick det
långsammare, och det är en lång historia, det vill säga för
mig är den lång, för andra kan den ha varit kort nog,
och så sällsam är den inte heller. Ja! I mina unga år
lefde jag som så många andra dag ut och dag in — ja,
min dotter, jag har också en gång varit ung, och man sade,
att jag var en ganska vacker flicka. Men jag hade en
aflägsen släkting, som icke sade så om mig, och han började
beklaga, att mitt lif skulle rinna så gagnlöst förbi! Han
var filolog och studerade i min fädernestad, för att kunna
aflägga en svår examen; han hade inga bekanta, utan
besökte blott mina föräldrars hus, och där satt han om
kvällarna och berättade än det och än det ur historien, något
som jag aldrig förr hört. Ty, min dotter, hvad fick
väl då en ung flicka för lärdom! Jag blef vetgirig, jag
gladde mig åt aftonen, då han kom, jag gick ej mera bort
på de muntra flickbjudningarna. — Nå, en kväll berättade
han om trojanska kriget och Odysseus’ irrfärder och om
Penelopes trohet, han blef allt mera inspirerad, hans ögon
strålade och han var skön. Jag blef så underlig till mods,
och jag brast i gråt; då steg han upp och strök mina lockar,
och följande morgon skickade han mig Johann Heinrich
Voss’ öfversättning af Homeros. Och jag läste och läste — ack,
jag har väl läst den sina tio gånger! — Hvad som
stod däri, var så skönt, och så — kom den ifrån honom!
Ja, min kära dotter,» — här tryckte hon Helena intill sig
— »jag råkade i den gamla villfarelsen att anse godhet och
medlidande för kärlek. Han märkte väl slutligen något, ty
han infann sig ej mera, utan skref en kort afskedsbiljett till
mina föräldrar och reste, och efter någon tids förlopp
erforo vi äfven, att han förlofvat sig med en annan flicka.
Detta var för mig en förtviflans tid, och jag försyndade mig
svårt emot vår Herre: jag kunde icke fatta, jag kunde icke
förstå, att ett hjärta, fullt af så ren kärlek, skulle vandra
ensamt genom världen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
