Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Inte jag heller,» sade gamle Jahn dystert för sig själf.
»Jag var nära att bli vansinnig,» återtog tant Lina,
»alla mina tankar vände sig omkring en punkt, min själ
svindlade; med då lagade Gud i sin nåd så, att den gamle
pastorn, till hvilken jag gått för att bedja, fäste
uppmärksamhet vid mig, han talade trösterika ord med mig, han
tryckte bibeln i min hand och sade, att detta var den väg,
som jag skulle vandra. Jag läste den, på hvarje sida stod:
’Försaka!’ och alltjämt: ’Försaka!’ — Ack, jag kunde det
icke! Inom mig rasade kamp och strid, och omkring
mig var det äfven kamp och strid: frihetskriget hade brutit
ut; äfven han hade dragit ut mot landets fiende, och min
ångest för hans skull var stor; men jag måste säga till mig
själf: han försakar ju, han skattar dock något annat högre
än kärleken och den husliga lyckan. Mitt sinne blef
lugnare, och då han efter kriget gift sig samt kom på besök
till oss med sin unga hustru, och hon närmade sig mig i
sin skönhet och godhet, då måste jag säga till mig själf:
hon är mycket bättre än du, och jag gick upp på mitt rum,
föll på knä och slog mig för mitt bröst och sade: ’Lina,
Lina! Om du hyser någon kärlek till honom, hur kan du
då önska, att han skulle ha valt dig?’ Och då hade jag
segrat!»
Helenas ögon hade fuktats under hennes gamla väninnas
berättelse, hon skulle ha velat tala de varmaste ord till den
gamla damen, men för ögonblicket trängde oron för gamle
Jahn allt i bakgrunden, hon steg upp och fick honom att
resa sig upp från sin plats: »Kom med, farbror, kom
med!»
Den gamle såg henne stelt in i det vänliga ögat, han
lät förmå sig att stiga upp och följde henne.
»Låt oss nu gå bort i fören; där kan man se så långt,
långt ut, alldeles som när man blickar ut i en lycklig
framtid, och om än vågorna i dag gå höga, så blir det likväl
bättre i morgon,» och därvid klappade hon sakta de båda
gamlas kinder, som om hon ville med moderlig hand trösta
sina barn för deras smärtor.
När de kommo fram i fören, mötte de där Jockum
Kiähn, som tagit Paul i kragen och släpade honom bort med
sig: »Det hjälper inte! Din far har nu en gång sagt, att
jag skall föra dig till honom; och se, där kommer äfven
din syster Helena.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
