Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också på dem och rör sig inte ur fläcken. Hvad säger
du nu?»
Paul yttrade ingenting, han vred också hufvudet åt
höger och vänster; slutligen sade han: »Och se, Jockum,
Helena tittar hit bort till oss, så orolig hon ser ut!»
»Jag har nog märkt det; ty jag har suttit här en god
kvart; du skall få se, att det är för den skranglige baronens
skull. Minns du, hvad du svor mig, då du red på
bogsprötet; du skulle alltid komma i rätt tid och sticka emellan!
Gå nu bort och spotta honom ett tag på stöfveln.»
Paul aflägsnade sig nu äfven i den redliga afsikten att
följa Jockums råd och göra baronen all den skada, han
kunde uttänka, och det var en hel hop. När han kom
närmare, räckte Helena honom handen och drog honom
till sig. Han följde mycket villigt, lutade sitt hufvud mot
hennes bröst och tittade fram under hennes arm så oskyldig
som en kyckling, då han sitter under sin mors vingar.
Med baronens fraser var det nu förbi, med uttryckliga
ord kunde hans stackars hjärta icke mera tilltala Helena,
han måste inskränka sig till att telegrafera och ville
sålunda begagna Paulus som ledningstråd till hans systers
hjärta, ty att hon höll mycket af brodern, det hade han
redan sett.
»Verkligen! På min ära, en vacker gosse!» sade han.
Ordet »gosse» behagade alls icke Paul; enligt hans
förmenande var en »gosse» en sådan där liten parfvel, som
ännu löper omkring i kolt och får smaka riset bakom
spegeln. Han sade därför trotsigt: »Gosse, det kan ni vara
själf!»
»Paul!» inföll Helena, »blir du näsvis?»
Men baronen var nog nådig att alls icke låtsa om det,
utan sade: »Vi bli nog goda vänner. Inte sant?» och han
lade sin hand på Pauls hufvud; men denne stötte honom
tillbaka.
»Paul,» sade Helena, »du skall vara artig och snäll!»
»Nej, Lena,» genmälde tjufpojken, »jag låter inte hvem
som helst dra mig i håret;» — och därvid såg han bort
till Jockum Klähn, för att se efter, hvad han tyckte
om det.
Jockum var mycket belåten med honom och nickade
åt honom: det var rätt, så skulle han fortsätta. Och han
gjorde så med och blef allt oblygare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
