Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett sådant där pojkhat är vanligen något högröstadt,
det gör åtminstone mera buller af sig än »den första
kärleken», och om fru Groterjahn hört dennas hviskning, så
måste hon äfven höra hatets utbrott. Hon kom därför
närmare. »Paul!» sade hon. Men på andra sidan närmade
sig Anton och sade: »Paulus!»
»Du går genast till sängs!»
»Ja,» sade äfven Anton, »du går genast och lägger dig!»
Ty han hade medvetande om sina skamliga gärningar och
ville sluta fred med sin hustru, om det också skulle ske
på hans eget barns bekostnad.
Paul måste med. Modern gick förut och fadern efter
honom, såsom det höfves, och sade: »Paul, människan skall
lära sig att lyda. Mamma har nu en gång sagt det, och
det börjar äfven redan bli mörkt.»
Nu hade baronen åter fritt spelrum hos Helena; men
det ville ej rätt bli något af, ty för hvarje gång som hans
arma hjärta ville öppna sig, visade sig i närheten ett par
långa öron, hvilka egentligen tillhörde Jockum Klähns mor
i Mecklenburg, ty det var hennes käre son, som här slog
sina krokar.
Han tillhörde egentligen icke akterdäcket, men det
började bli allt mörkare, och så hade han äfven ingått i
sammansvärjningen på bogsprötet och därmed försvarade han
sig för sig själf.
Men nu kom den gamla damen till ort och ställe, och
hennes munläder aflöste hans öron.
»Ser ni, min dotter,» ropade hon redan från långt
håll, »dessa klyftor och afgrunder, dessa klippor och berg,
det är Messenien! O, där har man också stridt en gång,
stridt förfärligt, och när jag förr, under frihetskrigets tid,
läste tidningarna, så kommo alltid de messeniska krigen i
mina tankar. Ja, min dotter, fransmännen hade nog tänkt
att göra detsamma med oss, som spartanerna med messenierna,
men, gud ske lof, vi ha inte blifvit några heloter, ty
vi hade mer än en Aristomenes att uppvisa, och fransmännen
voro just inte heller några spartaner. Ack, min gud! Allt
det där berättade han mig sedan. Kom med mig öfver till
andra sidan, så skall jag där tala om det för er.»
Helena gjorde en nigning för baronen, tog den gamla
damens arm och aflägsnade sig med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
