Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Groterjahn,» sade han, »Anton! När du ännu var en
fattig ung man och behöfde hjälp och begärde hjälp, stod
jag inte då ärligt och troget vid ditt gärde och mötte olyckan,
för att hon inte skulle komma in på dina fält?»
»Det gjorde du,» utropade Anton, med hvilken hjärtat
skenade bort, och slog sin hand i Jahns, »det gjorde du
som en trofast, ärlig vän!»
»Och är det inte synd,» frågade gamle Jahn, »att vi
låtit några barnsligheter, ty så betraktar jag saken på senare
tider, skilja oss åt? Jag var skulden därtill; men du måste
tänka på, hur det var med mig: jag var ej fri, jag låg i
tunga bojor.»
»Nej, jag var skulden därtill,» sade Anton, »men jag
var inte heller fri; du vet ju, min hustru ... och nu har hon
fått tag i förhållandet mellan din Karl och vår Helena och
i stället satt sig i sinnet, att baronen ...»
»Låt det där vara, Anton! Det tillhör framtiden. Jag
har ej några biafsikter med detta steg att komma dig till
mötes; jag önskar blott framför allt, att du i ditt hjärta ej
mera hyser någon vrede mot mig.»
»Nej, någon vrede hyser jag inte; men ser du, med
min hustru ...»
»Jag vet allt, hvad du vill säga, Anton, jag vill inte
heller åsamka dig några bryderier med din hustru, gå du
som förut tyst och stilla förbi mig; jag vet ju nu, hur det
står till med ditt hjärta,» sade den gamle och gick.
Anton visste också, hur det stod till med hans hjärta,
han var så till sinnes, som om Jahns sista ord tagit en
centnertyngd ifrån hans själ; men i all den glädje, han
kände öfver försoningen, blandade sig äfven ängslan för
hans hustru, han tyckte att hon stod bakom honom och
oupphörligt upprepade: »Blygs du inte? Blygs du inte?»
Det är då riktigt erbarmligt, att människorna, när vår
Herre väl rört deras hjärtan, så att de fritt kunna gjuta sig
in i hvarandra, kasta sina lumpna »om» och »men» i vår
Herres väg och genast draga den sköna gudsgåfvan ned i
jordens dy!
Från den himmel, i hvilken sällskapet blickat in, skulle
det nu åter dragas ned i jorden, och det blef Paul skulden
till.
Barn, i synnerhet pojkar, ha ännu icke något begrepp
om en storartad utsikt eller om det intryck, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
