Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utöfvar på sinnet; smådetaljer i naturen: ett åskväder, en hög
klippa, ett vattenfall, en vacker häst, ett stort träd gripa
dem lika mycket som äldre människor; men en sådan
obändig pojksjäl tyckes först af de år, då kärleken blommar
i hjärtat, bildas till att villigt erkänna den henne omgifvande
naturens herravälde och låta denna lugnt återspeglas i sig.
Paul hade äfven besett trakten, lika mycket som någon
annan, men det dröjde icke länge, innan han började ifrigt
söka efter alla slags ovanliga blommor, och det var en snäll
gosse, ty han ville därmed bereda sin syster Lena ett nöje,
och han råkade härunder på en buske kamomillblommor.
»Jockum! Se här finnas kamomillblommor!»
»Ja, Paul, det måste jag också anse dem för.»
»Men huru kunna våra kamomillblommor komma hit
till Asien?»
»Jo, Paul, det där sattyget trifs allt bra i Asien! Där
det en gång slagit rot, där generar det sig alls inte. Jag
minns allt ännu, hur det var för tre år se’n på en klöfvervall
på Stora Barkow. Min mor säger, att ju mer man
trampar på dem, desto mera breda de ut sig, de ä’ svårare
än ogräs.»
»Pappa, pappa,» skrek Paul och sprang emot sin far,
»här växa riktiga kamomillblommor.»
»Paulus, den ena människan skall icke i en skön trakt
förstöra naturen för de andra människorna.»
»Ja, men, pappa, nu måste vi ändå bege oss hem, det
är hög tid, vi skulle ju vara ombord klockan fyra.»
»Ja, du har rätt,» sade fadern och såg på klockan. »Vi
måste hem,» ropade han till det öfriga sällskapet.
Med sorgsna hjärtan togo de afsked af denna plats, och
det var, som om en härlig sång klingat genom deras själar,
full af erinring och vemod, och allt längre, allt längre ut
i fjärran, tills den slutligen förklingade och dog bort och
lämnade själarna försänkta i sorg öfver hvad som varit. O,
hvarför så snart? Hvarför så snart?
Paul rönte likväl ej något dylikt intryck, han saknade
Jockum Klähn och utropade: »Jockum, så kom då!»
»Genast,» skrek Jockum och gräfde i jorden på berget.
Och det dröjde ej länge, förrän han kom springande med
en kamomillbuske: »Se här, Paul, tag den med.»
»Hvad skall jag med den?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
