Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planterat busken på Stora Barkow, så att en ordentlig
landtbrukare där kan förse sig med friska kamomillfrön, vet
jag ej; jag vet blott, att det nu bar hals öfver hufvud till
fots och i vagn ned till Bosporen och att man här satte
sig två och två i en sådan liten spetsig, turkisk bår, som
de kalla kaik, och rodde öfver till Konstantinopel, ty dessa
små tingestar flyga så snabbt och lätt öfver vattnet som
svalorna klyfva luften.
Då Anton kom med Paul till sin hustrus logis, trippade
herr Nemlich upp och ned utanför förstugudörren, och där
inne höll fru Groterjahn åter stor konselj, och morbror
Bors inblandade sin röst däri: »Det går inte an, Hanna lilla,»
och »vi måste ombord» och »ställ nu inte till något spektakel!»
»Hvad står på?» frågade Groterjahn herr Nemlich.
»Nådig frun vill inte gå ombord, hon vill till harem.»
»Så skall då ...» utbrast Anton och skyndade in, och
det utan vidare omständigheter, ty han hade under springandet
tappat andan, och allt hvad han sade kom nu frambrusande,
som om han befunne sig i det högsta raseri.
Fru Groterjahn blef ordentligt uppskrämd af sin mans
sätt och beteende, morbror Bors bistod honom tappert och
ropade på turkiska ut genom fönstret efter en bärare, och
Helena, som på förhand inpackat allt, började bestorma sin
mor med ifriga böner. Hon höll likväl ännu tappert stånd
mot dem alla tre; men när turken nu äfven kom till, och
morbror med »bullebylderi» och så vidare gaf honom
befallningar, hvarpå han sprang i väg med koffertar och askar,
då blef öfvermakten henne för stor, då sträckte hon gevär,
tog upp sin näsduk ur fickan, började gråta och fick att
göra med nerverna.
Helena omfamnade henne och ville trösta henne, men
hon grät hela vägen ända till fartyget, hon hade lidit ett
alltför stort nederlag, icke därför att hon måst uppgifva
tanken på ett besök i harem, nej! Hon fann, att på detta
slagfält hennes makt blifvit bruten. O, hvad hade ej denna
fördömda resa gjort med henne och Anton! Hon hade blifvit
liten och han hade blifvit stor, den fana, som hon låtit
sjunka, svängde han i luften, »och rått,» sade hon för sig
själf, »sätter han foten på den besegrades nacke,» hon hade
icke ens så mycket mod kvar, att hon vågade säga detta
högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
