Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJORTONDE KAPITLET.
Troja! Troja! — Hur är det med detta Troja? — Helena och Helena.
— Hvad som förr i världen var emanciperadt och hvad som nu är
det. — Gåtan med vargen, kålhufvudet och lammet. — Fröken
Helena, jag älskar er! — Huru den store ormen kryper bakefter herr
Nemlich. — Huru Jockum först talar tyska med herr Nemlich och
sedan italienska med matroserna och uppassaren. — Paul på en
kamel. — Hvart Jockums cigarrstump tog vägen, och huru han
slutligen röker ur en turkisk vattenpipa.
Det dröjde länge, innan fartyget lade ut, och alla voro
förargade öfver, att kaptenen icke unnat dem att få vara i
land den tid, som de nu måste tillbringa med att trampa
på däck och titta i kikare. En skulle så gärna velat gå
ännu en gång kring Sofiamoskén, en annan kring
Achmedmoskén, en tredje på Atmaidan, en fjärde hade glömt att
köpa ännu en sak i basaren, en femte brummade öfver, att
han här på däck måste bara vara tillsammans med personer,
som han kunde träffa hvilken dag som helst i Berlin eller
Wien, under det han på Galatabron kunde se alla slags
mordiska karlar passera förbi, tscherkesser och arnauter,
greker och perser, kreter och araber, svarta och hvita och
gula och bruna och gröna.
Nå, fram på natten bar det af, och vid morgongryningen
passerades Dardanellerna, och nu for man längs Mindre Asiens
kust. Dagen var härlig för en sådan resa, himlen öfverensstämde
i sin växling af regn och solsken alldeles förträffligt
med den brokiga, sönderslitna kusten, och de ref, som
sträckte sig omkring densamma, och de molnskuggor, som
då och då flögo öfver trakten, kommo solskenet att lysa
ännu klarare på bergens snöhöljda spetsar, och det lyste
långt ut öfver skuggorna, likt en af Gud eldad sångare från
forntiden, som sjöng minnet af gamla, mäktiga gärningar i
öronen på ett mörkt, vilsekommet släkte.
Och alldeles så som förr vid Ithaka gick det nu här
från mun till mun: »Troja, Troja, Troja!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
