Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helena såg alldeles förbluffad efter honom: herr
Nemlich hade varit så besynnerlig, hans moral så slående, att
hon började ångra, att hon uppmanat honom att berätta
för henne; men hon fick ej tid därtill, ty tant Lina kom
fram till henne och visade med glänsande ögon bort på
kusten: »Ser ni, min dotter, där är Akilles’ tumulus, hans
grafvård; men huruvida det verkligen är så, vet jag inte.»
Och nu talade hon på sitt sätt om allt hvad de sågo,
om Simois och Skamander, som de icke sågo, och om
Tenedos, som låg på högra sidan, och utplånade sålunda
intrycket af hvad som nyss händt Helena, och herr Nemlich
hade således på visst sätt alldeles förgäfves spelat Paris och
Helena.
Helena måste gå ned för att hämta upp sin mor, ty
fru Groterjahn befann sig ännu vid ett så förtvifladt lynne,
att hon kanske till och med skulle blifvit vred på sitt
käraste barn, om detta icke gjort allt, hvad det kunde läsa
i hennes ögon. Den stackars kvinnan var mycket att
beklaga, hon kunde icke finna sig i den omhvälfning, som
försiggått, och hon hade därjämte till sin olycka förstånd
nog att fullständigt inse, det hon på alla håll och kanter
afsatts från makten, att hon aldrig mera skulle kunna
återeröfra sitt välde inom dess forna gränser, och att det nu
icke återstod för henne något annat, än att då och då kasta
en liten sten i vägen för Antons triumfvagn.
Detta ville hon då också ärligt göra, ty det var hon
skyldig sin forna ära, men hon yttrade ingenting om sitt
förehafvande, och då Helena kom ned, satt hon där med
hopknipna läppar, som om hon vore en girigbuks portmonnä
och ej ville, att dess dyrbara innehåll skulle kastas på gatan
för hvem som helst. Först då hon gick med sitt barn
uppför trappan till däcket, öppnade sig portmonnän, och det
ljöd doft upp från djupet: »Jag fogar mig i allt. Jag känner
min lott; men jag skall skydda mitt barn mot en liknande.»
Och därpå kom ytterligare något fram om »lejoninna» och
»unge», som det visserligen icke var lätt att till fullo förstå,
men hvilket likväl måste vara mycket allvarsamt menadt,
ty när hon kom upp på däck och den lille artige
köpmannen från Thüringen gick emot henne med en vänlig
hälsning, besvarade hon den icke, utan såg på honom med ett
par ögon så eldsprutande, att han ryggade tillbaka och helt
oroligt sade; »Jag ber! Jag ber så mycket!» och såg efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>