Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne och riste på hufvudet: »Ja, ja! O, I människor! Ja,
fru Grobian har makten!»
Där uppe på däck ställde hon sig ensam i fast sluten
slaktordning, och själfva Helena, som ville betäcka hennes
ena flygel, blef detacherad, ty hon var alltför tapper att
behöfva en hjälpkår.
»Ser ni, min dotter,» sade den gamla damen, när
Helena åter stod vid hennes sida och en af de skönaste
punkterna under hela resan låg för hennes ögon, »detta är
Lesbos, och den här klippan, som skjuter ut i hafvet, är
den leukadiska klippan, från hvilken en viss person vid
namn Sappho, som skall ha varit skaldinna, störtat sig ned
i vattnet, alldeles som Louise Brachmann från Gibichenstein
vid Halle. Det heter, att hon gjorde det af kärlek. Tror
ni inte, min dotter, att det måtte ha varit en besynnerlig
kärlek? Den sanna, rena kärleken förstör icke, han
bibehåller plantan och vårdar den och afvaktar fromt och
ödmjukt den tid, då det planterade bär frukt. Och tänk er
nu en kvinna, som med en lyra på armen kastar sig från
klippan ned i hafvet. Nå, man bör i våra dagar ej förvåna
sig så synnerligt däröfver, ty nu för tiden springa ju vissa
fruntimmer till och med i sjön med brinnande cigarr i mun.
De säga, att det är att vara emanciperad. Ödet har ställt
mig på egna ben; men därför röker jag ändå inte cigarr
och springer inte heller i sjön. En sådan emancipation,
min dotter, är en dålig affär, som jag afråder er från att
inlåta er på.»
Ju mera ångbåten sköt fram, desto vackrare blef ön:
en rik krans af citron- och pomerans- och olivträd sträckte
sig kring foten af det höga berget ända ned till det blå
hafvet, och genom den mörkgröna löfmassan glänste hvita
städer och byar, och högt öfver den yppiga kusten höjde
sig vilda och sönderslitna, branta berg med snöhvita spetsar.
Det högsta af dem kallades äfven Olympen, ty i Grekland
var det fordom sed, att hvarje landskap hade sin egen privata
Olymp, och man hade därmed kommit nästan lika långt
som för närvarande hos oss, där också nästan hvarje
skriftställare har sin egen privatparnass, på hvars högsta spets han
då och då sätter sig och medlidsamt ser ned på de andra
maskarnas krälande.
Om kvällen kastade fartyget ankar i Smyrnas hamn,
och eftersom det var för sent att gå i land, måste passagerarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
