- Project Runeberg -  Resan till Konstantinopel /
215

(1897) [MARC] Author: Fritz Reuter With: Nils Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Jaså! Det låter på det viset? Nå, då kan jag också
gå dig litet närmare på lifvet.»

Här rätade Jockum på sig så, att han nästan såg ut
som en af professorerna i Rostock.

»Skäms du inte, Frans Nemlich? Först springer du
ut och in hos den gamle ärlige klockaren Beerbom för
Mundas skull och sätter flickan en hop griller i hufvudet
om Zwiebelsdorf, och du är knappast utom Mecklenburgs
gränser, förrän du slår om! Jag har också slagit om: jag
har i Berlin fått en helt annan åsikt om apor och björnar
och här om turkarna, än jag hade förut; men aldrig har
det fallit mig in att genom giftermål bli godsägare och komma
på landtdagen. Nå, landtdagsherrarna skulle helt säkert också
ha mycket roligt åt dig.»

Herr Nemlich skyndade fram i fören, Jockum naturligtvis
efter honom: »Frans Nemlich, öfverväg först riktigt, om
du vill bli landtman. Med det yrket är det inte längre som
förr i världen; och tänk sedan på den snälla, kära Munda
och på hvilket elände det skulle bli i vår gamle klockare
Beerboms hus. Ja, ser du! Där lägger just Helena iland.
Ack, ditt nöt!»

Herr Nemlich såg med fast och stel blick bort mot
den punkt, där den sista gnistan af Helena glimmat till och
slocknat.

»Ja,» sade Jockum, »det är en vacker trakt här, men
det har jag också lärt mig — jag lär mig alltihop! — att
äfven den härligaste trakt gagnar oss till intet, om vi inte
ä’ på det klara med vårt samvete,» och ynglingen såg härvid
helt allvarsam ut. »Ser du, Frans, jag är en enfaldig
stackare, bara en betjänt; men som jag redan sagt dig, det
gör mig ondt om dig. Hvarför? Därför att du griper efter
dufvan och släpper den lilla sparfven. Du borde låta de
där grillerna fara och med den lilla sparfven bygga dig ett
bo i Zwiebelsdorf »

»Jag måste i land!» utbrast herr Nemlich. »Jag måste
i land!»

»Om du måste, Frans Nemlich, så är det väl intet
annat råd, och jag skall tala med en af matroserna.»

Härvid gick han bort till en af de italienska sjömännen,
slog honom på axeln, visade med tummen bort öfver sjön,
pekade på skeppsbåten och höll fram en piaster. Detta
förstod den hedersmannen, och Jockum närmade sig Frans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:02:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reskonst/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free