Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidningarna har ministären redan styrt i väl åtta dagar öfver
den tid, ministärerna vanligen kunna sitta kvar.»
»Herre,» sade Jockum, som trampade så betänksamt
och troget bakom gamle Jahn, »detta är ett bra smutsigt
hål. Jag begärde här på ett värdshus ett glas vin, därför
att jag kände en så besynnerlig tryckning för bröstet, men
vet ni, hur det smakar? Som den blandning af brännvin
och terpentinolja, hvarmed vi på Lilla Barkow brukade smörja
in oxarna mot klöfversjukan.»
»Du har kanske tagit miste om rätta flaskan, Jockum.»
»Det bestrider jag alls icke, herre; men skräddarna då!»
»Hvad har du att göra med dem?»
»Jag? Ingenting. Men de små stackarna till rekryter,
som måste exercera i den ljusblå munderingen! Gud
förskone oss! Hvad de sågo jämmerliga ut: ett baktråg där
bak och en hel skäppa till byxor. Herre, när man ser på
våra rekryter där hemma, så tycker en, att de rent af vilja
spränga kläderna i sömmarna, som en kastanj om våren.
Nej, om jag vore kung här, så — de fördömda skräddarna!»
»Nå, tant Lina,» skrattade gamle Jahn, »ni har reda
på nästan allting, men detta vet ni inte, det vet jag.»
»Å, jag vet det med,» skrattade den gamla damen till
svar, »det är de stora, tjocka bayrarnas uniformer, de nu
klädt på de små afkomlingarna till hjältarna vid Marathon
och Salamis.»
»Gud vet, hur ni kan veta allt!» sade gamle Jahn.
»Jo, hon är säker!» inföll Jockum.
Och då sällskapet om aftonen till den andra dagen åter
stod på fartyget och styrde kosan under de stora stjärnorna
och den mörkblå himlen kring Egina längs kusten af Argolis,
då var det, som om minnet utgjutit en droppe vemod öfver
äfven de obetydligaste ibland dem, och alla sågo sig
tillbaka, ingen såg framåt, alla ville ännu en gång skåda det
land, som förr inom sina små och trånga gränser varit så
stort och så skönt.
Den i afseende på konst och vetenskap kanske
obetydligaste af hela sällskapet var morbror Bors; men han
hade ett lika godt minne af Aten som de andra, och han
sade till sin systerdotter:
»Hanna, jag kommer ännu alltid ihåg den dag, då jag
första gången vandrade från Piræus till staden som gesäll
med min ränsel på ryggen. Herre Gud, jag var då också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
