Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Venedig, den ... Datum vet jag icke, ty vi lefva här
dag ut och dag in som riktiga oduglingar.»
När han slutat denna skrifvelse, bar han själf brefvet
på posten, och då han sedan uppsökte tant Lina, såg hon
på hans min och hela hållning, att han var mycket belåten
med sig själf. Hon gladde sig däröfver, men gjorde honom
ej några frågor, ty fastän hon gärna ville ha reda på allt,
så var hon likväl icke nyfiken.
Under de första fyra, fem dagarna var gamle Jahn
mycket lugn och förnöjd, han färdades utan någon invändning
till fots och i gondol omkring staden och trakten däromkring,
alldeles som tant Lina ville ha det. Men hvart de
än begåfvo sig, träffade de aldrig på Groterjahns. Och
detta hade sina naturliga skäl: fru Jeannette hade letat upp
en gammal dum och okunnig karl, som lät kalla sig
professor, och hade för Helenas bildnings skull tagit honom i
sin tjänst. Den gamle snigeln hade lofvat att mot så och
så mycket kontanta penningar genomgå med Helena en kurs
i de sköna konsterna, och emedan detta ord synnerligen
slog an på fru Groterjahn, blef han antagen.
Knappast randades morgonen, förrän modern ropade:
»Mitt barn, vi måste strax kläda på oss, vi måste genast
börja kursen.» Och därpå bar det i väg med stora steg
till den så kallade akademien, där professorn redan väntade
på dem, och Anton kurserade helt förargad efter dem; men
likväl endast till den stora salen, där de vackraste taflorna
af Tizian hänga, icke just därför att de slagit an på honom,
nej, där var en stor mjuk divan, i hvilken han satte sig.
Först svor han inom sig öfver alla professorer och deras
struntprat, därpå öfver sin hustru och hennes bildning,
men lugnade sig småningom och insomnade till sist ljuft
och saligt.
Desto oftare stötte våra båda gamla reskamrater på herr
Gumpert och baronen, äfven morbror Bors, när de gingo
och promenerade längs Piazettan, ty där stod morbror Bors
vanligen halfva dagen med ryggen mot en pelare. Och de
båda gamla kunde då redan på långt håll se, huru den
hederspaschan fröjdade sig öfver att få se ett mänskligt
anlete, och därtill ett mecklenburgskt, och när då tant Lina
sade till honom: »God dag, herr Bors, är ni ännu här?»
så svarade han: »Hvad skall jag göra? Skall jag smyga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
