Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Onkeln måste däran. Här dugde det icke att pruta’
och det uttröttade sällskapet skildes åt. Men far och son
lågo i samma rum, och där talades ännu mycket under
denna på sorger så rika natt.
Ja, sorger bodde ej blott på Colomba d’Oro, de spökade
äfven hela natten igenom på Torre di Londra och i synnerhet
kring Helenas bädd.
Fru Groterjahn hade ännu icke talat rent ut med sin
dotter, hvilket hon dock ansett nödigt att göra med Anton;
men hon hade gjort så många små anspelningar, att Helena
nog kunde märka, hvartåt det lutade. Och dessa anspelningar
dansade hela natten igenom kring Helenas bädd, som om
det vore fågelskrämmor, än stora och än små, så att hon
ej kunde få en blund i sina ögon.
Och när nu den gyllene morgonen drog upp på den
italienska, blåa himlen, och det hvardagliga sorlet ljöd från
gatan, bortjagades visserligen spökena från hennes bädd;
men verkligheten trängde sig i stället med förfärande ångest
på henne, hon sprang upp, kastade en morgondräkt öfver
sig och rusade in i faderns rum.
Anton var redan uppe och stod framför spegeln och
rakade sig.
»Min far!» utropade det kära barnet i den djupaste
oro, »min älskade far! Hvad tänker mamma egentligen
göra? Ack, jag har ju ifrån min barndom lydt henne i
allt, och jag har ständigt gjort, hvad hon begärt af mig;
men detta kan jag icke och detta skall jag aldrig göra!»
Anton lade bort rakknifven, torkade af det intvålade
skägget, tog sin dotter i famn och tryckte det ängsliga
barnet till sitt bottenärliga bröst och sade: »Lugna dig mitt
älskade barn! Ser du, jag har också alltid gjort, hvad din
mor begärt af mig, men detta gör inte jag heller! En
sådan karl som baronen skall aldrig få kalla mig svärfar.»
Nu rörde sig något därborta i sängen, Paul hade vaknat
vid ordet »baron», han gnuggade sig i ögonen och ropade
ifrån kuddarna: »Pappa, vet du hvad Jockum Klähn säger?
Han säger, att baronen är en stor fårskalle.»
Nu var det slut med samtalet mellan far och dotter;
Helena sjönk ned på en stol, men fadern böjde sig ned
öfver henne och hviskade i hennes öra: »Om din mor
talar öppet i dag, så skall du bli varse, att du har en far,
som också kan tala.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
