Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
munnen och skrattade tyst och pekade på Jahn och sin
kära hustru.
Därefter följde herr Nemlich med herr Beyer, men de
passade ej för hvarandra: herr Beyer var utomordentligt lifvad
och ropade då och då bort öfver hela sällskapet: »Karl
Jahn!» och när denne vände sig om, nickade han åt honom,
till bevis på att han gjort sin sak bra; men öfver herr
Nemlichs hela väsen hade lagt sig ett stilla svårmod, mången
tyst suck smög upp mot höjden, och han såg ut som en
mild höstvind, när solen vill taga afsked och en sakta bris
prasslar bland de affallna löfven.
Efter dem kommo herr Bors och herr Gumpert, och
sist gingo Jockum Klähn och Paul, och Paul frågade: »Jockum,
hvad säger du nu?»
»Och det kan du fråga, Paul! Jag gläder mig öfver
vår Karl och din Helena, ty det är ett naturligt tillstånd;
men jag förundrar mig också öfver min husbonde och din
mor, ty det är ett onaturligt tillstånd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
