Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farhågor, att uppträdena på Svartsjö och Upsala slott
skulle förnyas. De öfriga utlofva ekonomiska fördelar,
dock såsom i första och femte punkten på ett ganska
obestämdt sätt. Föga voro sådana löften från Eriks
mun egnade att lugna adelns fruktan och stilla dess hat.
Hvad fans väl för säkerhet för, att ej konungen vid
friskare själstillstånd skulle förklara denna handling
ogiltig, något som han ju verkligen sedan gjorde med
åtskilliga andra sina åtgärder från denna tid [1].
Äfven andra ärenden handlades under denna tid af
Erik, såsom man kan se af brefven i registraturet från
denna tid. Särskildt sysselsatte honom tanken på giftermålet
med Katarina Månsdotter, och han begärde af
rådet utlåtande öfver, hvilken dag förmälningen skulle
firas. Förmodligen var detta en tid af fruktan och
bäfvan för alla dem, som visste sig kunna vara föremål för
konungens misstankar och fruktan. Sin kungliga myndighet
har Erik ännu ej lemnat från sig, och de anfall af
raseri, hvarför han, som ofvan är nämdt, ännu var
utsatt, kunde ju lätt gifva sig luft i nya mord. Så
småningom ändrades konungens sinnesförfattning efter
flyttningen till Svartsjö den 12 Augusti. Under denna
sistnämda månad kan man ej rätt spåra denna nya
sinnesförfattning, men i September framträder den fullt
utbildad. Samvetsqvalen och ångesten hafva nu alldeles
fördunklat hans själ, som oroad af dunkla föreställningar
om afsättning och fångenskap ängsligt söker att i det
omgifvande mörkret utforska, huru det förhölle sig med
hans kungavärdighet och makt. Han är nu alldeles
hjelplös och ofarlig. Regeringen öfvertages af rådet,
förnämligast af Per Brahe och Sten Eriksson, möjligen
äfven, efter hvad några handlingar tyckas utvisa, af
hertig Karl [2].
Under denna sin egentliga “svaghetstid“ är det,
som Erik tog det för honom sjelf så ödesdigra steget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
