Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mandater hertigarne for vänskap mot danskarne; men som
han väl visste, att det långa, ödeläggande kriget kanske
mest af allt bidragit till att bland folket sprida missnöje
med hans regering, så hade han, som vi ofvan sett,
låtit för menigheten förkunna, att han redan börjat
underhandla med Danmark om fred. Detta var visserligen
ej alldeles sant, men då hans ställning längre fram blef
sämre, tyckes han, som vi sedan skola se, verkligen
hafva ämnat göra allvar af sin påstådda afsigt att söka
fred med Danmark. Hertigarne deremot, för hvilka Danmarks
neutralitet tydligen var af högsta vigt, i fall deras
uppresning skulle lyckas, inläto sig verkligen en tid efter
dess början i underhandling med konung Fredrik. Dock
måste man fritaga dem från att genast i början af
upproret hafva sökt stillestånd med Danmark och från att
sålunda genom för tidiga underhandlingar hafva lemnat
danske konungen full upplysning om sakernas ställning i
Sverige och god tid att taga sina mått och steg för att
deraf draga nytta. Johan afsände nemligen ej något bref
med begäran om stillestånd till Danmark förr än den 6
Aug., då redan Götalandskapens inbyggare och det der
stående krigsfolket, den kanske största delen af Eriks
här, handgått dem, så att de redan förfogade öfver en
rätt ansenlig makt och ej alldeles behöfde vara beroende
af konung Fredriks goda vilja. Nils Jönsson, förmodligen
samme man, som är sekreterare vid den ordentliga
legationen till Danmark senare på hösten, afsändes den
6 Aug. med bref till Danmark [1]. Emedan, säger Johan
i detta bref, konung Erik var nu så af gud hemsökt och
straffad, att han hade mist sitt naturliga förnuft och
vett, så att han icke längre kunde kristligen och skickligen
förestå Sveriges rike, enär han i sin svaghet företagit
sig mycket otillbörligt både emot sig sjelf och Sveriges
rikes trogna undersåtar och ännu aktade att företaga,
så var det att frukta, att, om det blef honom till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>