Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ ii. Om parterna.
29
den i laglig ordning instämde ändock att i processuelt afseende
behandlas såsom svarandepart, R. B. 16 m. fl. st.
Frågan om, hvilken som är rätt kärande eller svarande i
en tvist, är icke på något särskildt sätt besvarad af lagen, utan
måste efter allmänt antagna regler och civilrättens bestämmelser
afgöras för hvarje fall. Men denna fråga, som annars synes
böra betraktas som ett realitetsspörsmål, så att domen, ifall t. ex.
en kärande såsom icke behörig förlorar sin talan mot den
instämde svaranden, blifver en frikännelsedom för svaranden med
afseende på det väckta käromålet, torde enligt svensk rätt dock
böra betraktas såsom ett formalitetsspörsmål; detta framgår af
uttrycken i sjelfva lagen R. B. 25: i; 15: 16; 16: 4.1
b. Om vilkoren för att kunna vara part.
Hvar och en, som är subject för rättigheter, kan uppträda
såsom k är andepar t\ är han af en eller annan orsak inhabil att
sjelf föra sin talan, såsom t. ex. för vissa fall omyndiga, hustrur
eller de som annars stå under målsman, får det ske genom
representanter i detta ords strängare betydelse (till skillnad från
egentliga rättegångsfullmäktige). Äfven utländingar åtnjuta den
rätten att kunna vara kärande, dels i öfverensstämmelse med den
internationella rättens allmänna grundsatser, dels äro de tillför-
1 Jfr. Naumann, 5-. 83; 85. Försl. till R. B. 1849 I: 13 k. 9 §. Ett enda
fall vilja vi här särskildt påpeka, såsom anmärkningsvärdt med afseende på hvad
den svenska rättsskipningen (och till en viss grad äfven lagstiftningen) ansett
vara tillräcklig legitimation till saken. Det hade visat sig ett visst vacklande
med afseende på skuldebref, hvilka voro ställda till viss man eller ordres,
huruvida nemligen en innehafvare af sådant skuldebref vore competent kärande,
oaktadt någon ordre eller transport icke fanns åtecknad, eller om icke den kärande,
på svarandens yrkande, borde åtminstone på annat sätt styrka sin laga åtkomst
och behörighet. En K. Dom d.- 10 Juli 1835 (Backman Lagsaml. II. 296:
312) ansåg endossement icke behöfligt. Vid 1840—41 årens Riksdag beslöt
Riksdagen ett förtydligande af lagens stadgande, i den riktningen, att verklig
transport borde vara ett vilkor för att innehafvaren skulle kunna, utan annan
bevisning, anses competent att söka betalning för dylikt skuldebref. Men efter
II. Domstolens hörande och i öfverensstämmelse med dess betänkande, vägrade
K. Mjt. sitt bifall till den begärda förklaringen, jfr. Schmidt 17: 176—9. Och
på grund häraf uttalar Backman, Ilbk. 424, såsom målsman for praxis, att sådant
endossement icke är behöfligt. För egen del äro vi ännu icke öfvertygade om
den åsigtens riktighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
