- Project Runeberg -  Nordisk Retsencyklopædi / 4. Processen. Den svenska processen /
70

(1878-1899) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

§ 27. Om Bevismedlen: Eget erkännande.

och om erkännandet är så beskaffadt, som det bör vara, medför
det fullt bevis. Motbevis, om och när sådant i civilprocessen
förebringas, är tillätet. Vidare är att märka K. Kung. d. 5 Dec.
1798, jfd. med Kyrkol. 1686, 16: 6, enligt hvilka bud det
icke får dömas till äktenskapsskillnad för horsbrott, när detta
icke är styrkt genom andra bevis och omständigheter än
blott eget erkännande. Verkan af ett s. k. qualificeradt
erkännande mäste här, i brist på några särskilda bestämmelser,
bedömas enligt vanliga tolkningslagar; och man haller i allmänhet
strängt på regeln, att hvarken mera eller mindre än den
erkännande velat erkänna, får deri inrymmas, utan hvad motparten
derutöfver fordrat, tarfvar annat bevis. Om den s. k.
qualifica-tionen består deri, att parten först erkänner kela fordran såsom
riktig i sig sjelf, men påstår, att sednare omständigheter förändrat
rättsförhållandet, föreligger egentligen intet hithörande spörsmål,
utan snarare en invändning med ty tillhörande frågor.1

Sedan ett erkännande blifvit behörigen afgifvet inför Rätten,
kan det icke återkallas. Att äter ett erkännande får af parten
förklaras och förtydligas, det är otvifvelaktigt; dock fär
tydligtvis icke på den vägen sjelfva det afgifna erkännandet efteråt
bortförklaras; och Rätten eger den stora makten att till sist stäfja
dylika försök, genom dess vitsord om hvad verkligen blifvit
inför Rätta taladt och svaradt, R. B. 14: 6.2

§ 28. Vittnen. Om vittnesskyldighet och vittneshabilitet

i allmänhet.

a Om vittnesskyldigheten i allmänhet.

«Ej må någon, som till vittne nämnd varder, draga sig
vittnesmålet undan,» heter det i R. B. 17: 5; och tredska i sådant fall
medför olika påföljder och straff för den tredskande, allt efter som
tredskan är beskaffad. 1) Om ett instämdt vittne blir förfallolöst
borta, dömes det till böter och förelägges ny inställelse, vid vite;
kommer det icke ändå, eger Rätten att genom executiva myn-

1 Jfr. Naumann, 10: 634 o. s. Schrevelius, anf. st. 272. Lindblad,

anf. st.

3 Jfr. Schrevelius, anf. st. 274—5.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:05:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/retsency/4-2/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free