Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 88. Bevis.
263
stiftning, förstå i. hvarje allmänt brott, som ej kan beläggas
med lindrigare straffart än straffarbete; 2. hvarje rent
embets-brott, som ej kan medföra lindrigare straff än afsättning; 3. hvarje
blandadt embetsbrott, hvars straffskala ej innehåller lindrigare
straff än de nyss nämnda. Till icke grofva eller ringare brott
har man deremot att hänföra: 1. hvarje allmänt brott, som ej
är belagdt med strängare straff än fängelse; 2. hvarje rent
embetsbrott, som ej kan medföra strängare straff än mistning af
embete pä viss tid; 3. hvarje blandadt embetsbrott, hvars
straffskala ej innehåller strängare straff än de nu nämnda. Men i
strafflagarne omtalas åtskilliga brott, hvilkas straffskala innehåller
ej blott sådana straff, som utmärka grofva brott, utan äfven
sådana, som beteckna ringare brott. Skola sådana brott hänföras
till grofva eller till ringare brott: De kunna ej alltid räknas
hvarken till den ena eller andra klassen. Man måste taga i
betraktande brottets beskaffenhet i hvarje föreliggande fall och tillse,
med hvilket straff det bör beläggas. Derefter kan man afgöra,
om den straffbara handling, hvarom fråga är, bör räknas till
grofva brott eller icke. 1
I brottmål är den jäfvig, som är angifvare. Men ordet
an-gifvare skall tagas i egentlig bemärkelse. Det afser således den,
som hos målseganden, allmän åklagare eller inför domstol
anmält, att den anklagade begått det brott, hvarom fråga är. Och
om en person, som höres såsom vittne om ett brott, dervid
uppgifver någon vara skyldig till ansvar för annat brott, så betraktas
han såsom angifvare af det senare brottet, Svea hofrätts Br.
d. 18 Dec. 1765 och Kongl. Dom d. 7 Aug. 1766; se Flintberg 497.
Har någon deremot på annat sätt meddelat upplysningar om ett
begånget brott, utan att han velat genom denna sin åtgärd
föranleda åtal, så bör han ej betraktas såsom angifvare. Han är
således ej från den synpunkten jäfvig att vittna i den saken.
Skulle det hända, att angifvaren äfven är målsegande, så är han
den angifnes «vederdeloman , och såsom sådan jäfvig icke blott
i den saken, utan äfven i hvarje annan, hvari den angifne är
part, saken må vara af civil eller kriminel beskaffenhet.
Jäfvig i brottmål är vidare den, som utspridt rykte om det
brott, hvarom åtalet handlar. Detta jäf har sin grund deri, att
1 Jfr. Wijkander, sid. 104 o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
