- Project Runeberg -  Nordisk Retsencyklopædi / 4. Processen. Den svenska processen /
270

(1878-1899) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270

§ 88. Bevis.

målsed, derest eden kan honom för hans frejd anförtros. Om
åtalet deremot gäller ett svårare brott, skall, om den anklagade
ändå nekar gerningen, och domaren finner, att fara är om
mened, saken lemnas till framtiden, då den kan uppenbar varda.

I sammanhang härmed vilja vi anmärka, att den åsigten
någon gång framträdt, att, enär det sist åberopade lagrummet
talar om «omständigheter och liknelser,» minst två indicier skulle
erfordras för att åstadkomma den beviskraft, som der nämnes.
Men detta är ett missförstånd, som antagligen uppkommit deraf,
att man fastat sig vid ordalydelsen, och förbisett, att lagstiftaren
här endast velat framhålla, hvad som oftast inträffar. Ty dä
beviskraften hos hvarje indicium beror af, i huru nära och
nödvändigt sammanhang det står till hvad som skall bevisas, så är
det tydligt, att ett indicium kan vara mera bevisande än två
eller flera tillsammans.

Men det är tydligt, att äfven om man vidhåller den legala
bevistheoriens ofvan anförda regler om indiciernas begränsade
beviskraft, då fråga är om brottets yttre sida, handlingen, så
måste man tillägga det indirekta beviset en annan och afgörande
betydelse med afseende på brottets inre sida, den rättstridiga
viljan. Ty annars skulle man icke vara i ständ att förskaffa sig
någon kunskap om viljans beskaffenhet, i fall den anklagade
icke bekände.

Men bredvid lagens föreskrifter angående indicier har hos
oss uppstått en annan mening om detta bevismedel, hvilken
tillmäter det en afgörande vigt, äfven då det är fråga om brottets
objektiva sida. Denna mening har så småningom gjort sig
gällande äfven i lagskipningen. Till en början synes den hafva
tillämpats företrädesvis i fråga om tjufnadsbrott, der domaren
annars, i brist på bekännelse eller fullt vittnesbevis, icke skulle
hafva kunnat ädöma straff, oaktadt han var genom förebragta
omständigheter öfvertygad om den anklagades skuld. Men det
ligger nära till hands att betrakta ett bevismedel, som befinnes
tillämpligt pä ett slag af brott, vara användbart pä brott i
allmänhet. På sådant sätt har nyss nämnda mening om indiciebevisets
betydelse hos oss utvecklat sig och i lagskipningen vunnit
företräde framför bestämmelserna i gällande lag. Och man anser
sig oförhindrad att på blotta indicier ådöma till och med straff-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:05:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/retsency/4-2/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free