- Project Runeberg -  Nordisk Retsencyklopædi / 4. Processen. Den svenska processen /
271

(1878-1899) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

§ 88. Bevis.

271

arbete på lifstid. ’ Denna uppfattning af indiciebeviset har
naturligtvis i hög grad inverkat på frågan om användningen af lagens
förr berörda stadganden angående värjemålsed.

g. Parts ed.

Parts ed förekommer äfven i straffprocessen, ehuru den i
brottmål ej har en så vidsträckt användning som i civila saker.
Vi hafva redan, under framställningen af reglerna om
indiciebeviset, angifvit, när domaren på grund af sådant bevis eger
att ålägga den tilltalade värjemålsed. Enligt R. B. 17: 29
kan ett sådant beslut äfven grundas på ett vittnesmål i saken.
Men för öfrigt omtalas i lagen några fall. då sådan ed kan
ådömas allenast på grund af vissa faktiska förhållanden, som
antagas kasta på den tilltalade en skugga af misstanke om brott,
utan att något särskildt bevis derom åstadkommits.

1. Ransakan efter stulet gods. Om man nämligen icke
finner det, hvarefter man ransakar, och påstående om ansvar för
oloflig husransakan göres, är den, som begärt ransakan, skyldig
att bevisa eller gå ed, att han mist sitt och ej af illvilja sökt
ransakning, Kongl. Förordn, om Str. L.s inför. m. m., d.
16 Febr. 1864, § 16 mom. 7. Att äfven i fall målseganden
kunnat förebringa något, fastän icke fullt bevis för sitt påstående,
domaren alltid eger att ådöma värjemålsed, är tydligt, enär han
i det i fråga varande brottets natur ej har skäl att «lemna saken
ät framtiden».

2. Fördöljande af hittadt fä. «Förekommer skälig
misstanke mot den, som säger sig hafva hittat, då skall han sig
ur-tjufva göra med lysninga vittnen och sjelf sins ed, att han det fä
ej af illvilja och list, utan som driftefä upptog», anf. st. mom. 4.
Men om under samma förhållanden målsegandens påstående går
ut på ansvar för stöld, och bevis i detta syfte förebringas, sä
synes domaren ej kunna ålägga den anklagade värjemålsed, utan
måste efter bevisets beskaffenhet antingen förklara honom ej kunna
till saken fällas, eller lemna saken åt framtiden, då den kan
uppenbar varda, eller ådöma honom straff.

3. Klander af stulet gods. Sedan klandraren styrkt sin
rätt, gälla angående innehafvarens bevisningsskyldighet följande

1 Naumann, 8. 636. Schmidt, Jur. Ark. 31: 527, 532; 32: 36, 48.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:05:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/retsency/4-2/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free