Ett ord innehåller lika många skrifstafvelser, som det har vokaler. Konsten att sönderdela ord består då uti, att veta hvilka konsonanter skola läggas till hvarje vokal.
Enkla ord sönderdelas i Skrifstafvelser på det sätt, att:
a. Om en konsonant befinnes emellan vokalerne, så lägges den till den sednare vokalen (t. ex. fa-ra, ä-ta, lä-ra).
b. Om två konsonanter befinnas emellan vokalerne, så lägges hvardera af dem till sin närmaste vokal (t. ex. fal-la).
c. Om tre eller flere konsonanter befinnes emellan vokalerne, så lägges blott den sista kons. till den efterföljande vokalen, och de öfriga till den föregående (t. ex. smick-ra, kropps-lig).
= 1. När följande hopstående konsonanter: bl, dr, gl, gn, kn, sk, sp, st, förekomma i ett ord, så få de icke skiljas, ehuru de skulle det, efter Regeln (t. ex. bi-blisk, sön-dra, se-gla, ga-gna, rä-kna, pi-ska, lä-spa, ri-sta).
= 2. Ändelsen aktig skiljes alltid ifrån det föregående af det ord, hvari den förekommer, ehuru Regeln skulle fordra annorlunda (t. ex. lär-aktig, efter Reg. lä-raktig.)
Sammansatta ord sönderdelas efter de enkla ord, hvaraf de bestå; och dessa sistnämnda delas åter efter föreg. Regel. (t. ex. om-ar-be-ta, i-sla-gen, lif-e-gen).
Märk vid dessa tvenne Reglor:
= 1. I en skrift sönderdelas enkla ord i sina skrifstafvelser endast vid det tillfälle, då ordet icke på en rad får rum. Vid slutet af denna rad skall då bindetecknet (-) sättas.
= 2. Med sammansatta ord är förhållandet äfvenså; men dertill kommer, att sammansatta ord, ehuru de hafva rum på en rad, likväl skola sönderdelas i de enkla ord, hvaraf de bestå:
a. När tydligheten, för misstags undvikande, nödvändigt så fordrar, t. ex. ref-orm, sol-år, pål-skor. Dessa ord kunde annars missförstås att vara Reform, So-lår, Pålskor.
b. Då de sammansatta orden äro alltför mångstafviga t.ex.
Företrädes-rättighet, Öfverste-Löjtnant, Generals-boställe,
Motsägelse-anda.
