Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
samma utan hotfulla hämdeakter, räddade ministrarna undan
folkmassans vrede, medan människohopen trängdes och
knuffades på de trappavsatser som ledde till talaretribunema. En
av de inträngande knuffade sig frami till presidentstolen,
kastade undan dess förskrämde innehavare, tog hans plats och
började ringa frenetiskt i klockan för att tysta massan och
lyckades åstadkomma ett relativt lugn. Han använde sig
därav- för att i avbrutna, kraftiga satser, satser som föllo likt
hammarslag, förkunna parlament et§ fall, bourgeoisistatens
upplösning och han hotade med döden de
parlamentsledamöter som åter vågade sammanträda.
Hans avslutning, som punkterades av massans
frenetiska bifall, framkallade protester från den yttersta vänsterns
deputerade, vilka bibehållit sitt lugn under den allmänna
villervallan. De socialdemokratiska deputeradena sökte giva
händelsernas utveckling en annan riktning. De önskade göra
lagar. De drömde om att leda revolutionen in i statens
flodbäddar, för att där fullfölja oöh avsluta den medelst lagar och
dekret. De ville återuppliva det förgångna och ropade: "Låt
oss proklamera kommunen! Till Hotel de Ville..."
Detta förslag mottogs med visslingar och fientliga tillrop.
En ny storm av protester restes, bland vilka man kunde hora
hotelser om att krossa varje försök att återupprätta
regeringsmakten. Det blev nu uppenbart hur djuipt de
syndika-listiska idéerna hade trängt igenom. Ropen fördubblades:
"Nej! Nej! Ingen kommun! Ingen parlamentarism mera!
Leve revolutionen! Leve Landsorganisationen!"
Den yttersta vänsterns ledare, den store oratören, som
riktat månget tungt slag mot den fallna regimen, trängde sig
fram genom massan och nådde tribunen. Han blev först
mottagen med ett förnyat regn av tillrop. Skriken: "Ned med
Qulnze Mille*!" blev till ett väldigt rop, som dominerade,
överröstande allt. Detta visade att folket icke gjorde någon
åtskillnad i sitt hat mot parlamentarismen. Folktribunen
började tala i det oväsen han framkallat, han höjide rösten. Först
mera såg man att han talade än man hörde honom; hans
händer rörde sig i lugnande gester, manande till tystnad.
* Quinze Mille = femton tusen. Ett populärt öknamn på de
franska deputeradena som uppbära femton tusen i årligt gage.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
