Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
lektuella och moraliska området, — en fördragsamhet som
dock icke hindrade de olika doktrinerna att florera.
Som vi ha sett, anföll revolutionen framför allt
institutionerna. Härigenom skilde den sig från föregående
revolutioner — och det var också detta som gav den sin särskilda
sociala karaktär.
Den betraktade de privilegierade~ST5m ofarliga, så snart
privilegierna en gång blivit dem berövade, lika ofarliga som
skallerormar, vilka man berövat huggtänderna.
Revolutionen hade träffat staten i dess institutioner och
glömt den olycksdigra roll dess personal spelat, så snart
denna -samtyckt till att inträda i folkets lag och låta sig
pånyttfödas till socialt Uv genom arbetet.
På samm? sätt drabbade den kyrkan i dess levande
institutioner, i de byggnader i vilka dess perversa och
olycks-bringande arbete kristalliserade sig. Den handlade mot
kyrkan som mot alla andra av det förgångnas makter: dess
rikedomar återlämnades till folket och dess präster måste
taga del i arbetet. I det nya samhället kunde deras parasitism
lika litet tålas som andras.
När revolutionen bröt ut syntes kyrkan i själva verket
redan ha förlorat sin makt. Dess skiljande från staten som
redan genomförts, syntes ha försvagat den. De unga
generationerna voro likgiltiga för religiösa frågor. Men trots detta
kom folket nogsamt ihåg att kyrkan var allt slaveriets
ursprung, att staten blott var dess yngre bror; och därför var
man icke så oklok, att man tog notis om den.
Det fanns emellertid bland de revolutionära tvenne
riktningar, — icke vad det gällde den hållning man borde inta
mot kyrkan som en privilegierad kast, då det härutinnan
rådde fullkomlig enighet, — men beträffande de byggnader vari
man bedrev kulten.
Den ena riktningen menade att kyrkorna och
katedralerna borde användas för diverse nyttiga ändamål, vare sig som
offentliga församlingslokaler eller till muséer. De erinrade
om att sansculotterna av 1793 hade förvandlat dem till
möteslokaler, — ja till och med till spannmålsmagasin och
stal-lar. De erinrade om att kyrkorna under medeltiden, som
framförallt var en tid av brinnande, religiös nitälskan,
begagnades till mångahanda ting: där höll man marknader såväl
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
