Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oppositionen under Nikolai I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Oppositionen under Nikolai I.
Efter uppgörelsen med decembermännen låg det ryska
samhället lamslaget vid själfhärskarens fötter. Hans hårdhet och
grymhet icke blott mot dem, som själfva tagit del i den
upproriska rörelsen, utan äfven mot deras anförvandter och vänner,
underhöllo visst och stegrade till dof förbittring hos många af
dessa missnöjet med absolutismen, men något uttryck vågade
ingen gifva åt sitt missnöje. Knappast någon af landets främsta
familjer hade undgått att i en eller annan familjemedlems
person drabbas af tsarens hämnd. De kvarvarande voro slagna af
skräck och upphörde på en gång med allt politiserande.
Tystnad och lugn så djupa som i en graf rådde öfverallt i Ryssland.
Det var så tsaren ville hafva det. Från sina tidigaste år
hade han visat största beundran för och kärlek till strikt
militärisk disciplin, liksom afgjord motvilja mot de humanitära och
kvasi-frisinnade åskådningar, som under den tidigare hälften af
Alexander I:s regering varit modärna. Att officerare och soldater
stämplat mot den rådande samhällsordningen, satt sig upp mot
öfverordnades befallningar, revolterat mot hans, tsarens heliga
person, var något han aldrig kunde glömma och ännu mindre
förlåta. I blind, oreflekterad lydnad gent emot öfverordnade såg
han människans första och högsta plikt, därför betraktade han
staten och dess invånare i det närmaste såsom en armé, där
disciplinen aldrig kunde vara för sträng, reglementeringen för
noggrann. Tvifvel angående riktigheten af denna hans
uppfattning, liksom kritik af hans i samklang därmed stående
regeringshandlingar, betraktade han såsom yttringar af insubordination
och straffade dem därefter. »Om han aldrig», säger Mackenzie
Wallace i sitt arbete om Ryssland, »sade 1’état, c’est moi, så var
det emedan han ansåg detta så själfklart, att det icke behöfde
konstateras.»
Sitt rike styrde han i enlighet med denna sin uppfattning
af monarkin af guds nåde. Demokrati betraktade han såsom
liktydig med anarkism och sökte därför med alla medel han hade
till sitt förfogande skydda sitt folk mot alla västerländskt fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
