Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander II:s regering - Terrorismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
som delvis sammanföll med panslavisternas, *) och för den
socialistiskt sinnade ungdomen. Med de förra kunde, med de
senare ville icke de liberala samarbeta.
Socialisterna hade icke något klart politiskt program, de
fäste till en början och under rätt lång tid icke något synnerligt
afseende vid styrelsesättet, utan skulle i regeln varit villiga att
understöda till och med en autokratisk regering gentemot de
konservativa och de liberala, blott autokraten visat sig böjd att
genomföra de sociala reformer, hvilka de ansågo viktigast. Att
endast kämpa för borgerlig frihet, för en konstitution och allt
hvad därmed följer, ansågo de på långt när icke tillräckligt.
Hela folkets förbrödring, allas arbete för alla — de längst
avancerade socialistiska principerna, med ett ord, utgjorde deras
ögna-märke, genomförandet af dem det mål de sträfvade för.
Därpå berodde äfven det ringa mått af framgång deras
propaganda rönte hos massan af folket. Såväl arbetare som
bönder kände och insågo att deras tillvaro och deras lefnadsvilkor
voro eländiga, att därför genomgripande förändringar borde
vidtagas. Ett praktiskt reformprogram, som de utan vidare kunnat
fatta, skulle otvifvelaktigt i långt större utsträckning vunnit
deras understöd, men för principer och teorier kunde det stora
flertalet icke entusiasmeras. Hade de maktägande fattat huru
få förutsättningar den med så mycken entusiasm, men äfven med
så mycken opraktiskhet drifna propagandan ägde att kunna
framkalla en värkligt allvarsam folkrörelse, så hade propagandisterna
måhända lämnats att ostörda komma underfund med
omöjligheten att med sina metoder nå några resultat. Det skulle utan
tvifvel varit långt förnuftigare ur politisk synpunkt — för att
nu ingenting säga om den allmänt mänskliga.
*) Här kan det vara pä sin plats att påpeka den skilnad mellan
»slavofiler» och »panslavister», som så ofta förbises. De förra voro representanter
för en nationalistisk strömning, sådan man under förra hälften af det sista
seklet kunde iakttaga i de flesta europeiska länder, utan något egentligt
politiskt program, icke något politiskt parti. Panslavismen däremot är,
liksom den från sin begynnelse varit, helt och hållet politisk till sitt syfte, på
samma gång som nationalistisk till sin anläggning, och kan på sin höjd
betraktas såsom arftagare efter och en vidare utveckling af slavofilismen, icke
såsom identisk med denna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
