Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III:s regering - De revolutionära vid Alexander III:s tronbestigning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är lätt att kritisera detta dokument, både beträffande
dess affattning och dess innehåll. Iklädt en annan form skulle
det måhända gjort starkare intryck på tsaren, men i ingen
händelse skulle han med ett slag kunnat tillmötesgå alla
exekutivkomiténs fordringar. Det hade varit att tvärt bryta med alla
tsarismens traditioner, att afkläda sig på egna och
efterkommandes vägnar all den makt, till hvilken Alexander själffallet ansåg
sig född och kallad. Ett sådant steg skulle kräft icke blott
orubblig öfvertygelse om enväldets fördärflighet för Ryssland
och obegränsad tillit till konstitutionalismens förmåga att råda
bot på alla missförhållanden, utan äfven af den nye tsaren
personligen sublim själföfvervinning, sådan man knappast kan vänta
af någon människa, allra minst af en till begåfning och karaktär
så medelmåttig som Alexander III.
Exekutivkomiténs proklamation var därför icke blott
opraktisk och politiskt oklok; den utfärdades äfven i olämpligaste
möjliga ögonblick. Efter den tidigare nämda ministerkonseljen
den 20 mars, hade tsaren synts böjd att sluta sig till
majoritetens åsikt. Han hade till och med på eftermiddagen samma
dag, enligt fullt autentisk uppgift, sagt till storfurst Vladimir
att han känt det som om en tung börda lyftats från han skuldror
i och genom beslutet att fullfölja hans aflidne faders afsikter
beträffande Loris-Melikoffs reformförslag.[1] Den 23 erhöll han
exekutivkomiténs »ultimatum» dessmedels han uppfordrades att
afträda all sin makt till folket. Det är icke möjligt annat än att
detta måste ingifva honom nya tvifvel rörande visdomen af äfven
de minsta eftergifter gentemot oppositionen. Säkert är att
motståndarna till sådana eftergifter i och genom exekutivkomiténs
proklamation erhöllo ett nytt och kraftigt vapen, hvaraf de
ingalunda försummade att begagna sig för att öfverbevisa tsaren om
att bakom hvarje slag af frisinthet lurade revolutionen, som icke
skulle låta sig nöja med mindre än en fullständig omhvälfning
och därför endast kunde uppmuntras och stärkas genom eftergifter.
Omöjligt är det ju att påvisa i hvilken grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
