Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III:s regering - Alexander III och hans ministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
praktiskt tillämpa dessa principer i deras mest energiska och
otvetydiga bemärkelse.
»Han hade tre alternativ att välja: antingen att upprätthålla
status quo; eller gå framåt i samma riktning som Österrike —
det vill säga mot decentralisation; eller slutligen att söka
nationalisera riket på bekostnad af de underkufvade nationaliteterna
och till förmån för den mest betydande — ’storryssarna’. Han
valde det sistnämnda och hans lösen blef ’Ryssland för ryssarna’.
Hvem hälst, som stod i vägen för fullföljandet af dessa afsikter,
om jude, tysk eller svensk finne, måste finna sig i att bli
undertryckt. För att genomföra denna politik var det af nöden
att vinna tid, ty om ett krig bröte ut och en fiende trängde in
i Ryssland, kunde möjligen en revolution blifva följden och
detta skulle icke blott försvåra föreningsproceduren, utan kunde
till och med bli en fara för statens sammanhållighet. Det var
därför af största vikt för tsarens politik att fred skulle råda, för
att gifva honom tid att kunna genomföra de förändringar han
hade i sikte; och om Alexander III vann så mycket erkännande
för att Ryssland bevarade freden utåt, var det endast på
bekostnad af den inre oro, hvari han beredde sig att störta en stor
del af sitt eget folk.»
Det torde vara öfverflödigt att med flera citat belysa den
sällspordt enstämmiga uppfattningen af Alexander III, hvars
aktningsvärda personliga egenskaper lika villigt af en och hvar
erkänts som hans intelligens och förmåga såsom regent aktats
ringa. Hans motvilja mot direkt beröring med människor tilltog
under årens lopp, tills han lät äfven ministrarna i regeln göra
sina föredragningar skriftligt. Antagligen trodde han sig på
detta sätt lättare kunna undgå påvärkning af dem och möjligt
är att detta beträffande de flesta af ministrarna lyckades, men
det inflytande, som genast i början af hans regering blifvit
rådande öfver honom — prokuratorns i heliga synoden —
förmådde han aldrig undandraga sig och fortsatte därför till sina
dagars slut den reaktionärt panslavistiska slavofilpolitik han
genom Pobedonostseffs manifest förklarat sig ämna följa.
Pobedonostseffs inflytande på Alexander III och genom
honom på Rysslands styrelse, daterade sig från den tid då han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
