Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III:s regering - Alexander III och hans ministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
visas. Här må endast angående den mäktiga mannen tilläggas
att hans ständigt ådagalagda fromhet — han drar sig t. ex.
årligen för någon tid tillbaka till något särskildt heligt kloster,
för att sysselsätta sig med religiösa betraktelser — hans
obe-tviflade och otvifvelaktiga hederlighet, hans beläsenhet och
bekantskap med den modärna västerländska literaturen och
kulturen, hans omfattande juridiska kunskaper och hans cyniskt
kallblodiga sofisteri — alla dessa egenskaper ha gjort och göra
honom till ett af de farligaste tänkbara redskap i reaktionens
tjänst. »Hederlighet, nit, orädd och uppriktig hängifvenhet»,
säger Samson von Himmelstierna i sitt förut citerade arbete,
»för en sak, som är falsk, låg och ihålig alltigenom — förmåga
att använda den modärna kulturens medel för att tjäna ett
ovärdigt och reaktionärt ändamål! Är det möjligt att tänka sig en
värre och farligare kombination?»
Pobedonostseff efterträdde såsom prokurator i heliga
synoden grefve Dmitri Tolstoi, hvilken samtidigt äfven varit
folkupplysningsminister och såsom sådan fört det ryska
undervisningsväsendet in i en återvändsgränd, därifrån det ännu i
dag icke lyckats komma ut. Knappast någon rysk minister har
varit mera allmänt hatad än Dmitri Tolstoi, ingen mera enstämmigt
och hjärtligt fördömd än han. När han 1880 på Loris-Melikoffs
tillskyndan entledigades, fanns det icke en tidning i Ryssland,
undantagande endast regeringsorganen, som icke helt öppet sade
att hans styrelse varit en förbannelse för det ryska skolväsendet.
Två år senare gjorde honom Alexander III till
inrikesminister efter Ignatieff, »den ljugande paschan», såsom Krapotkin
uppger att han benämdes under sin ambassadörstid i
Konstantinopel. Denne hade under sin korta värksamhet såsom
inrikesminister försökt allehanda olika regeringsmetoder, men hade
misslyckats med dem alla, tills han slutligen föll på tanken att
vinna de liberalas understöd och påstås ha föreslagit tsaren att
dock göra ett försök med sammankallande af en rådgifvande
församling i enlighet med Loris-Melikoffs idé. Trots sitt
inflytande öfver Alexander III ansåg Pobedonostseff dock
försiktigast att värfva äfven andras hjälp för motarbetande af Ignatieff
och talade därför om dennes senaste påfund med grefve Tolstoi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
