Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyaste tiden - Den revolutionära rörelsens utveckling under Nikolai II och utsikterna för framtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
tolererades och tillätos i någon mån fritt söka sin utkomst inom
riket och gifva sina barn uppfostran, fanns icke bland judarna
något enigt sträfvande att vinna politiska rättigheter. Men
omedelbart efter det de sammanhopats i de västra och
sydvästra gränsdistrikten började sådana sträfvanden framträda och
de ha sedan dess oupphörligt vunnit i omfattning och i
målmedveten energi. Alla de maktägandes förut omnämda
ansträngningar att ytterligare kringskära judarnas rättigheter — förbuden
för dem att röra sig utanför de anvisade distriktens gränser,
inskränkningen till det yttersta af deras rätt att vinna inträde vid
lärovärk af olika slag o. s. v. — ha endast värkat att de
förföljda i så mycket större antal och med så mycket större ifver
anslutit sig till de olika revolutionära organisationer, som
uppstått i västra Ryssland och som höra till de värksammaste och
mest energiska, som existera. Det judiska arbetareförbundet,
omfattande Polen, Lithauen och Lillryssland, är en synnerligt
lifskraftig organisation, hvilken sedan flera år utgifvit sin egen
tidning, jämte en mängd pamfletter, broskyrer, upprop etc. allt
från sitt eget hemliga tryckeri, det polisen trots mångåriga
ansträngningar icke lyckats upptäcka. Genom detta förbund, som
till sin grundkaraktär är socialistiskt, men till fullo erkänner
nödvändigheten att främst vinna politisk frihet, har småningom det
öfvervägande flertalet af västra Rysslands och Polens talrika
arbetarebefolkning indragits i den revolutionära rörelsen.
Sammanhållningen mellan förbundets medlemmar och
gemensamheten i intressen mellan dem och andra arbetare, har betonats
och utvecklats genom sträjker och demonstrationer, som år efter
år upprepats och vunnit i omfattning, på samma gång som de
gjort arbetarnas politiska ställning allt klarare äfven för
utomstående. Regeringens försök att undertrycka förbundet ha
endast värkat att befolkningens sympatier för detta blifvit allt
tydligare och så starka, att de till och med gifvit sig uttryck i
handling. Så hände t. ex. i november 1901 att befolkningen i
staden Smorgon, guvernementet Vilna, där 41 arbetare häktats,
med våld sökte befria dem. Kosackerna lyckades visst drifva
undan de angripande med knutpiskan, men i stället sträjkade
ett tusental andra arbetare såsom en protest mot häktningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
