Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den revolutionära syndikalismen och dess innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framskaparna av de materiella värdena, att det är på dem,
som produktionen ytterst vilar och att de måste upphäva
den onaturliga motsättning, som existerar mellan proletärisk
massproduktion och privatkapitalistisk tillägnelse av denna
produktions resultater.
Denna motsättning kan endast upphävas genom
producenternas övertagande av produktionen.
Med dessa tendenser som grundval, vilka måste vara
i hög grad ägnade att fostra arbetarnes revolutionära
klassmedvetande är alltså den revolutionära syndikalistiska
rörelsen att betrakta som en stridsorganisation i detta ords bästa
mening. Gent emot kapitalistsamhället och dess försvarare
står den som den oförsonlige fienden, som ej låter sina
vapen vila, förrän den uppnått sitt mål.
Självklart är också, att en så utpräglad proletärisk
klassrörelse i och för tillgodoseendet av sin klass intressen
använder alla de medel och stridsmetoder, som kunna ge den
framgång därvidlag. Den för ju sin kamp på det rent
ekonomiska området. Den har inga borgerliga eller besutna
individers intressen att taga hänsyn till, då den ej befattar
sig med valpolitik och således ej behöver deras röster.
Under sådana förhållanden utnyttjar den således i stället de
kampmetoder, som äro proletariatets eller de egendomslösas
säregna sådana även om dessa skulle mången gång te sig
anstötliga för den borgerliga samhällsmoralen.
Syndikalismen är nämligen icke besvärad av någon
överdriven respekt för denna “moral“, och detta torde vara
ägnat att hjälpa den ett gott stycke framåt.
Socialdemokraterna ha klandrat syndikalisterna för att
de senare ej närmare preciserat sina kampmetoder. Men
det är just socialdemokraternas stora dundrande dumhet, att
de på förhand dogmatiskt och okritiskt utstakat sina.
Därigenom har den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen
förlorat all anpassningsförmåga och lidit det ena nederlaget
efter det andra i striden mot arbetsköparna.
Är det för övrigt icke en taktisk dårskap, att på
förhand utlämna sina stridsplaner till fienden? Blott
fåkunnigheten och enfalden kunna påyrka något sådant.
Då den revolutionära syndikalismen innesluter så
mångskiftande kampmedel, växlande efter olika tillfällen, måste
den också ställa stora fordringar på de enskilda individerna
inom sina organisationer. Den fordrar, att de skola handla
enligt sitt klassmedvetande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
