Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lektor Waldenström och kyrkan af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef gåtan mindre ofattlig, hemligheten mihdré svindlande.
Länken mellan gud och ménniskan var Kristus, en sådan
öfver-sättning på m.enskligt språk af guds oändliga kärlek var hans
verk på jorden, ett vittnesbörd, söm bar frukt i tro, på samma
«ätt som regnet framkallar fröets växtkraft.
Den grttnd, på hvilken hela den teologiska uppfattningen
af förhållandet mellan gud och ménniskan hvilar, är af herr
Waldenström fullkomligt accepterad. Den teologiska
verlds-åskådningen, som hvilar derpå, att ménniskan ingen rätt har
till guds förbarmande, ätt hon är af naturen så ond, att hon
rättvisligen borde vara hemfallen åt evig vrede, är också hans
uppfattning, och att hon undslipper denna vrede, beror enligt
honom derpå, .att ingen vrede finnes hos gud, som är kärleken.
En annan af teologiens läror, läran om gudsbelätet, som finnes
hos ménniskan, och som tillämpad på förevarande fall icke
jkunde ha någon annan betydelse än att leda till erkännandet
af, att äfven hos den syndiga ménniskan finnes något godt, som
äfven från guds synpunkt måste te sig som något älskyärdt,
eå att i menniskans egen beskaffenhet skulle kunna finnas ett
motiv för gudomligt välbehag — denna lära, som med denna
konseqvens sku.lle förminska känslan af menniskans blinda
beroende af guds nåd och af. hennes af teologien inpreglade
oändliga tacksamhetsskuld till gud, har icke lektor Waldenström
någonsin inordnat bland sina anfallstrupper mot kyrkan.
Tvärtom är han kyrkans lydigaste tjenare i allt hvad hon lär om
mensklig ovärdighet, om naturligt förderf.
Den teologiska antropologien, som äfven herr Waldenström
hyllar, lär att ménniskan är guds gäldenär icke blott för sin
natur, hvilket äfven alla panteister erkänna, men för hvarje
särskild god handling hon gör, som betraktas som ett verk af gud
icke blott medelbart men omedelbart, så att hvarje mensklig
handling som är god, betraktas som ett högre ingripande,
beroende på en högre kraftmeddelelse, hvarför också ménniskan i
hvarje ögonblick mottager sitt lif och sin verksamhet som en
gåfva från ofvan och har att erkänna detta öfvernaturliga
ingripande, såvida hon icke vill göra sig skyldig till den svartaste
otacksamhet och den löjligaste anspråksfullhet. I alla tonarter
predikas denna lära och torde vara en af dem, som är bland
188Ö. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
