Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lektor Waldenström och kyrkan af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hyglas af subalterner, då man ännu är i sina bästa år och i
sin krafts blomma, det visar, att här finnes en svaghet Herr
Waldenström är förmodligen med allt för många band fäst vid
det förflutna för att rigtigt bra trifvas med sitt eget folkliga
parti, och han ser med oro de andar, han sjelf frammanat, .och
som han icke kan besvärja. Det är icke första gången, som
denna oförmåga att sätta kronan på verket skämmer bort en
vacker början: bristen på praktisk energi är bildningens
förbannelse. Herr Waldenström var icke skygg eller blyg, när det
gälde att lägga grunden till en frikyrka, men när han fick se
den brokiga samlingen af osympatiska figurer, som omringade
honom och kommo och tryckte hans händer och hviskade
dumheter i hans öron och tackade honom för hvad han gjort,
uttydande det på sitt lumpna och småaktiga sätt, då kände han
någonting, som den intelligente partichefen ofta får pröfva på.
Han var icke en fin man i den meningen, att hans finhet och
hans anhängares grofhet skilde honom och dem från hvarandra,
mei^ han var en högst intelligent man, och ett missförstånd eller
omöjligheten af att få folk att begripa sig måste för honom ha
varit något olidligt, det samma som grofva fasoner för en född
aristokrat Han kände svalget öppna sig: en oöfvervinnelig
motvilja för herrar kretis och pletis beröm och bifall, och då
tviflade han på sitt verk och hans mod, som icke nedslagits af
motståndarne, sjönk.
Herr Waldenström har icke den praktiske reformatorns
storhet och dennes lifliga fantasi, som diktar, när verkligheten
slår fel, den blinda verksamhetslusten, hänförelsen, som kommer
denne att glömma eller icke se bristerna hos medlen, men i allt
se reflexen af saken, som förskönar det fula, adlar det oädla,
förstorar det i sig sjelf ringa. Hans hänförelse är agitatorns,
hänförelsen för en idé är hvad som drifver honom, och han är
med all sin blixtrande snillrikhet torr och prosaisk, utan
fantasiens flygt och djerfhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
