Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om August Strindbergs senare literära arbeten af Karl af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modem ståndpunkt, då han ropar: »låt oss lemna dessa ovissa
funderingar om vårt upphof och vårt mål, och då vi lefva i
denna verlden, så låt oss göra något för den», och liksom Faust
hamnar han ut i det sociala arbetet. Det är det arbetsfält,
som synes honom värdt arbeta på. Då det herskar så mycken
nöd inom det moderna samhället, vill jag, säger han, lägga mitt
strå till stacken och derinom söka arbeta på en förbättring.
Han finner den sökta måttstocken, hvarefter man kan bedöma
rätt och orätt här lifvet, i den filosofiskt formulerade satsen:
»de flestas bästa är det högsta väl».
Och derefter afslutar han sina sömngångarnätter med en
högstämd hymn till det redliga arbetet till andras och eget bästa.
Denna egendomliga dikt, i hvilken han sökt att i poetisk
form göra ett utkast till en verldsåskådning, är således icke
enbart nedrifvande, fast han häcklar allt utom det sväfvande
begreppet natur, ty han slutar med framställandet af en etisk
princip, som väl är mägtig att utfylla ett menniskolif, och som
skall blifva det ännu mer i den mån, som menniskoslägtet
befrias från de tunga föreställningar, som nu nedtynga det, om
möjligheten af ett lif efter detta, annu värre än det närvarande.
Han kunde väl hafva tillagt den tanken, som Max Müller
uttrycker i ett af sina arbeten: »Vi veta icke något om ett till-
kommande, men hurdant det än är, kan det icke vara värre än
det närvarande.» Vårt slägtes själ behöfver rensas från
föreställningen om en rättfärdighet, som straffar, derför att fel hafva
begåtts; den behöfver fyllas af tanken på det enkla
sammanhanget mellan brott och straff; straffet följer brottet som ett
naturligt korrektiv. Och dock — dessa föreställningar äro vi
mycken tack skyldiga, ty derigenom hafva begreppen rätt och
orätt hårdt inpreglats hos menniskoslägtet, men den tyngd, som
medföljer öfverdrifven uppfattning af rättfårdigheten, behöfver
aflyftas, för att ett friare och gladare slägte skall kunna
upp-lefva, ett slägte, som gläds öfver lifvet, öfver blotta tillvaron, som
icke tränges och lider nöd på jordens yta, och som slutligen,
då lifskraften är uttömd, skiljes hädan utan att veta hvart, men
dock utan att frukta.
Om herr S. i Sömngångarnätter sökt sätta sina förutfattade
meningar åsido för att lugnt genomgå det förflutna i sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
