Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En personlighet. Några anteckningar under läsning af »Rahel, ein Buch des Andenkens für ihre Freunde» af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*
Ehuru hetmes förmak småningom iylles med allt hvad
Berlin egde mest utmärkt inom den literära, vetenskapliga och
konstnärliga verlden, samt med de genom skönhet och behag
mest tjusande qvinnor — Rahel hade lika många qvinliga som
manliga vänner — så dragas dock de samtalande af en
oemotståndlig magt dit Rahel är, för att ej gå miste om de
blixtrande infall eller djupa omdömen, »hvilka kunde ge en
tankeämne för hela lifvet», som någon yttrat Rahel håller emellertid
inga tal, beherskar blott medelbart sällskapet, och söker aldrig
bli dess medelpunkt Hon sammanför dem, som kunna hafva
något att säga hvarandra; hon lyssnar på det tacksamma och
vakna sätt, som är en värdinnas första konst; hon tiger gerna*
då hon lockat andra att tala; hon sammanknyter
samtalstrå-darne och letar fram beröringspunkterna mellan alla de personer
af olika nationalitet, ålder, meningar, som röra sig kring henne,
»Alla partier fördraga mig», sade hon, »de anse mig — hvilket
jag också är — som en fråga; stundom som ett ärligt ocb
modigt svar.» Hon sökte skaffa plats åt allas berättigade
anspråk; hennes godhet letade fram de förbisedda och stälde dem
der de kunde göra sig gällande. Hon förbisåg ej lätt »en
blick, ett pulsslag af verklig mensklighet». På samma gång
hon gaf en hvar erkännande, fasthöll hon sin egen ståndpunkt
med mjuk men oböjlig energi. »Genom för mycket hänsyn
förlorar man sig sjelf», skrifver hon. I den sanningsluft, som
omgaf Rahel, blefvo de andra ärliga; hon sökte så ihärdigt och.
troende efter en hvars verkliga jag, att hon också fann det;
hon meddelade så spontant sin egen själs upptäckter, sitt eget
hjertas erfarenheter, att en hvar också kom med sitt väsentliga
innehåll och blef själfullare, rensintare, mildare än annars.
Under allt detta finna vi ej spår af afsigtlighet, af anordning.
Hon har ingen personlig fåfänga att tillfredsställa, ingen rol att
uppehålla, intet rivalskap att bemöta. Hon tog aldrig menniskor
från deras små sidor; hon bråkade icke med folk; uppmanade
dem ej att vara älskvärda, att förevisa sig; hon skapade blott
genom sin egen närvaro ett varmt klima*, 1 hvilket alla
utvecklades. »Man gör menniskoma en välgeming, då man- genom*
skådar deras masker», är en af hennes trossatser, och denna
välgerning gjorde hon alla. Ingen poserade inför henne; »jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
