Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En personlighet. Några anteckningar under läsning af »Rahel, ein Buch des Andenkens für ihre Freunde» af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fins en roman af bröderna Goncourt, som heter
Ger-minie Lacerteux, och om hvilken jag här skulle vilja erinra.
Den är historien om en tjensteflicka, som depraveras. Hon är
i tjenst hos en gammal adlig fröken, och hon har det, som man
säger, utmärkt bra, hon behandlas med välvilja, vänlighet,
tillmötesgående, och dock depraveras hon. I den kritiska
qvinno-åldern vid trettiotalet, när den första ungdomen är förbi, utan
att derför resignationen trädt i stället, faller hon offer för en
simpel förförare, och af kärlek till honom drifves hon först till
att bli hans älskarinna, derefter till stöld — för att hjelpa
honom ur penningeförlägenhet — och när aktningen för henne
sjelf är borta, förfaller hon genom dryckenskap och lösaktighet
allt mer, till dess hon slutligen dör på hospitalet.
Men historien är ej blott detta. Historiens innersta och
ömmaste punkt är, att detta skedde, utan att den gamla damen
hade den ringaste aning derom. Ty hon hade under dessa
tiotal af år, dessa två menniskor bott under samma tak, aldrig
sökt någon förtrolighet och aldrig gifvit ett förtroligt ord. Hon
visste intet om den qvinnas lif, som under tiotal af år kokat
hennes mat och red t hennes bädd, och det hade aldrig fallit
henne in, att detta en gång kunde komma till hénne i form af
en anklagelse, gent emot hvilken hon måste stå svarslös. Men
nu förstod hon detta, nu när denna, brottsliga och olyckliga
q vinna var död, nu när det var för sent, och hon tänkte med
grämelse på, att hennes första känsla, när hon ändtligen fick
veta allt, var en känsla af sårad egenkärlek, derför att hon
tyckte sig vara bedragen. Hon tog då en vagn och körde en-
sam upp till Pere Lachaise och gick fram öfver den
oöfverskåd-liga mängden af tätt packade fattiggrafvar, af hvilka hvar och
en hade sitt nummer. Hon visste ej rätt, om det var nummer
10 eller 12 af den sista skörden. Men mellan dessa två
nummer saknades ett, och der föll hon på knä på marken — det
hade nyss fallit ett lätt täcke af snö — och der bad hon för
den döda tjenarinnans själ.
Det var tillika en ödmjuk bön om tillgift, för hvad hon
sjelf utan att tänka derpå hade försummat, och i Goncourts mun
betyder denna skildring kanske ändå mer. Ty denna bön om
tillgift borde vi alla, som hafva andras arbete att tacka för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
