Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
stjernor, och belöningar och uppmuntringar åt medelmåttor, som
skrefvo odén till la grande armée. Hans belöningar lyckades
gifva Luce de Lancival och den kylige mr Lebrun vind i seglen,
och på samma gång lyckades de åstadkomma full vindstilla, der
ett verkligt poetiskt behof rörde sig. Betecknande för honom
och hans legda författare är historien om mr Brifauts tragedi,
som hade Spanien till skådeplats och redan var nära färdig, då
de franska härarne tågade öfver Pyreneerna, men då i en
handvändning förflyttades till det gamla Assyrien, hvilket författaren
bekänner i företalet med en naivetet, åt hvilken man icke vet,
om man bör skratta eller gråta.
Men det fans äfven något annat, som tyngde kejsardömets
poetiska örnar. Reglerna, de akademiska, aristoteliska,
corneil-leska, boileauska, hade med hvarje år blifvit mera tryckande,
och hela denna antika tradition blef till och med de ortodoxa
så vedervärdig, att en af dem i en vers — den enda, som ännu
icke är glömd af allt hvad Berchoux skrifvit — gaf den
allmänna pinan luft i orden:
Qui me déliviera des Grecs et des Roiiiains.
Madame Staëls arbeten voro barn af en föregående tid.
Trots alla de nya idéer, de innehöllo, en stor mängd
sprängämnen, som under den mest lekande form insmugglades i
samhället, hade de ett väsentligt fel, de tände visserligen, men de
värmde icke. Och Chateaubriand, som man höjde till skyarne,
hade ingen af de egenskaper, som trotsa tiden, han var ytlig
och deklamatorisk, och hans stil, ehuru glänsande, fråssar i
paradoxer. Hans genomgående fel är det, att han genom att
bevisa för mycket, bevisar ingenting, och sedan det apologetiska
korthus, som han kallade kristendomens ande, sammanstörtat för
första bästa kritiska vind, förlorade man förtroendet till den
ende författare, som på denna tid hade försökt framlocka några
djupare genljud hos samtiden.
Så kom det sig, att man år 1823, när la muse fran^aise,
der Hugo först vann sina sporrar, började utgifvas, stod med
tomma händer. Denna aristokratiska och rojalistiska tidskrift
är icke ett organ för romantismen, ehuru dess förnämsta
medarbetare sedermera blefvo romantismens stödjepelare.
Romantismen var då ännu icke formulerad. Delavigne herskade ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
