Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Mérimée sjelf var forskare och arkeolog. Jag erinrar mig
två forskare och arkeologer i hans böcker, den ene den gamle
herrn i Venus (Tllle, den andre den tyske professorn i Lokis.
Begge äro urbota pedanter och allt annat än smickrade. Den
enes petighet, den andres konstruerande fantasi är allt hvad
historierna om dem förmäla. Sjelf slutar Mérimée att skrifva,
derför att han icke kan skrifva sig sjelf till lags.
Ser man noga efter, spejar man också i hvarje vrå af hans
vittra förrådskammare, skall man icke hos honom finna en
trosbekännelse. Han är missnöjd med allting, han stiger ned i
barbariet, till barbariska folk, till halfvilda korsikaner-, till
medeltidens råa feodalherrar, skildrade i la Jacquerie, han finner
den råa kraften, den tilltalar honom icke. För att göra ännu
ett försök, söker han bildadt folk, han träffar verkligen bland
typerna på verldsmarknaden en, som faller honom mera i
smaken, det är våra dagars engelsman, sådan som han kärf,
ordknapp, excentrisk och dock likgiltig kan återfinnas bland
turistströmmens brokiga skaror.
Det går ett engelskt drag genom allt hvad Mérimée skrifver
derom vittnar hans kärlek till fakta, hans förakt för fraser,
hela den yttre hållningen af hans stil, det nyktra
framställningssättet, den kallblodiga, oömma tonen. Äfven hans karakter med
sin sjelfbeherskning, sin sparsamhet på affekter, sin rädsla för
att bikta sig är engelsk. Han håller strängt på sin värdighet.
Hans beredvillighet att gå in på kejsarhofvets galna
upptåg, att roa kejsarinnan och hofdamerna och att låna sin penna
till den förnäma sällskapskretsens förströelser har ofta
missför-ståtts. Det har uppstått en literatur om honom efter hans död,
och några bland hans karakters sjuttio uttolkare hafva stått
handfallna inför denna hans förnedring, som man kallat den.
Säkert är, att den för honom var ett pansar och en mask, ett
sätt att få vara i fred. På detta sätt trodde han sig bäst kunna
bibehålla sin sjelfständighet. Man kom icke åt honom, han lät
dem gerna taga skalet, infallen och hugskotten, och lät dem
gerna tro att det var honom sjelf, de hade fått, han släppte till
sin sällskapsgåfva, för att så mycket mer oqvalda få behålla
sina åsigter. Om allt sådant iakttog han en djup tystnad, en
aldrig bruten förbehållsamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
