Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andsvägen sträckte ut sig som en dammig, grå strimma;
dikeskanternas frodiga gräs var afbrändt och förtorkadt;
inuti skogen rådde tystnad, endast ett par bofinkar läto
emellanåt höra ett sömnigt: chip, chip! Middagshettan var kommen.
Ute på åkern gingo en man och en qvinna i arbete. Han,
ännu ung, med runda, kraftiga skuldror, röda kinder och tjockt,
grågult hår, genom hvilket svetten plöjde mörka fåror. Hon,
omkring fyratio, senig, utarbetad, med kantigt ansigte, stora
händer och magra, röda ben sönderstuckna af åkerstubben. Slag
efter slag lade han ned af den guldgula, svajande säden; slag
efter slag tog hon upp med sin skära och lade i bundtar
på de utlagda halmbanden, som sedan skulle vridas ihopa till
kärfvar. Solen gassade allt hetai-e, sjelfva fjärilarne flögo med
tyngda vingar. Mannen svalkade sig allt emellanåt med en klunk
dricka ur en trästånka, som stod i skuggan af en tall; qvinnan
deremot skakades trots värmen af frossa och pannan var våt
af kallsvett. Slutligen blef hon efter, först obetydligt, men så
allt mer och mer; till sist satte hon sig ned på marken, hvitare
i ansigtet än sin tröjärm samt tydligen på väg att svimma.
Mannen vände sig om, men sade ingenting. När han slutat
sitt slag, gick han tillbaka, tog skäran ur handen på henne
och började betänksamt och långsamt att »taga upp».
»Bli’ inte ond, Karl Johan», sade hustrun, som nu hemtat
sig litet, nästan ödmjukt. »Dä går nog snart öfver. Jag blef
bara så konstig i hufvudet. Åkerlappen börja rakt gå kring.
Dä ä’ inte mer än fjorton dar, se’n jäntan föddes, som du vet»,
tillade hon ursäktande, när mannen fortfarande teg, »å dä ä’
bara fyra, se’n vi la’na i grafven». Hon tystnade och drog fram
hufvudklädet som om solen gjort ondt i ögonen, men så kastade
hon plötsligt ned sig bland halmen och började att gråta så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
