Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägen till makten - Pai Yu-teh, gammal ganbu, 60 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu kom vår 25 :e Armé hit till Yenanområdet, likaså vår 26 :e
Armé som varit i Hongshan. De möttes i Yungping. Därifrån
tågade vi mot Laoshan och angrep Kanshoan. Men det var en
krigslist. Vi ville locka ut fienden från Yenan. Fienden försökte också
undsätta Kanshoan som vi räknat ut och vi låg i bakhåll. Det blev
ett blodigt slag. Vi utplånade en fientlig division. Därefter mot
Yulinchi och Taotsenpo, där förintade vi fiendens regementen.
Därpå kunde vi åter omringa Yenan och blockaden upprättades
igen. Nu bildade vi också en regering i Fusze hsien 30 li runt
Yenan. Jag valdes till ordförande i Fusze hsien i november 1935.
Vi hade fyra garnisonsstyrkor, en i var dal omkring Yenan. Nu
började vi verkligen trakassera fienden. Vi släppte inte igenom
några förnödenheter till dem. På nätterna tog vi oss upp på bergen
och besköt staden. Det gjorde vi inte för att skada dem utan för att
hålla dem vakna och få dem att slösa bort sin ammunition. Det
brukade räcka med att tända lite eldar på bergen och slänga
fyr-verkerismällare ner i staden. Ibland sköt vi någon också. Fienden
var ju nervös och fick gå i beredskap och sköt vilt i mörkret.
Nordostarméns moral blev allt sämre. Till slut hade de varken mat eller
ammunition. De sköt bort den alldeles i onödan. Då försökte
fienden undsätta sina trupper från luften. Men planen flög högt. Det
var amerikanska flygare som hyrts av Chiang Kai-shek och de ville
inte dö, de flög bara för sin lön. Så i Kanchuan där fienden svalt
släppte de ned pannkakor. Men vinden tog dem och de drev över
till oss och vi åt dem. De var ännu varma och vi skrattade alla högt
åt fienden som hungrade och såg oss äta deras pannkakor. I Yenan
släppte fienden ned ammunition i fallskärm. Men ammunitionen
hamnade på isen och exploderade. Till slut upphörde fienden att
försöka undsätta sina styrkor från luften. Det blev för dyrt för dem
och vi tog ändå det mesta.
Men trots allt hade vi ont om vapen. Vi hade alltid ont om
vapen. I september hade till exempel Ma Ming-fan, ordföranden i
Norra Shensi Sovjets regering, kommit till oss. Jag talade med
honom om att vi inte hade vapen. Han skrev då en lapp om att jag
hade rätt att hämta ut 100 nya gevär. Men jag visste ju inte
mycket om administration på den tiden så jag hade inte bett om
ammunition. Jag trodde att om vi fick vapen så fick vi ammunition
också. Så på lappen stod bara: »100 gevär till kamrat Pai Yu-teh,
militärbefälhavare Fusze hsien.» Vi gick nu med fem åsnor till
Tatsenpo där de våra just förintat ett fienderegemente och tagit
mycket byte. Nå, jag fick också 100 oladdade gevär. Men
kamraterna där vägrade att lämna någon ammunition till mig. »Om
ammunition står ingenting på din rekvisition, kamrat!» sade de. »Vi
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
