Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägen till makten - Pai Yu-teh, gammal ganbu, 60 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt skulle kunna kämpa mot Japan.
Nu när relationerna med Nordostarmén var så vänskapliga kunde
vi också ingripa mot »Fredsbevarande brigaden». När de nu gav
sig ut på plundringståg i byarna sköt vi ihjäl dem. »Fredsbevarande
brigaden» klagade hos Nordostarmén och bad om skydd. Det kunde
Nordostarmén inte neka dem då vårt avtal ännu var hemligt. Så
de tog kontakt med oss och redogjorde för var de skulle angripa
nästa dag. De lovade att dra sig tillbaka efter en kort skottlossning
och förklara för »Fredsbevarande brigaden» att vår övermakt var
alltför stor. Men vi måste skjuta vi också, sade de. Jag menade att
det var svårt, vi hade inte tillräckligt med skott för att kunna slösa
bort dem på att skjuta i luften. Då gjorde vi upp att de skulle
avlämna ammuntion till oss dagen innan drabbningen så vi hade skott
nog. Så gjorde vi och på det sättet fick »Fredsbevarande brigaden»
ingen hjälp av Nordostarmén. När vi drabbade samman sköt vi,
och vi sköt i luften både de och vi, och så drog de sig tillbaka och
»Fredsbevarande brigaden» fick dra sig tillbaka den med ty dess
soldater sköt vi dock ihjäl. Då »Fredsbevarande brigaden» hade
svårt att handla i vår marknad och inte heller kunde plundra några
byar blev de magrare och magrare. De var alltid hungriga och så
småningom blev de oroliga och missnöjda.
I juli 1936 kom Nordvästarmén. Då förändrades situationen.
Deras paroll var densamma som Nordostarméns varit: »Utrota alla
kommunistiska banditer i norra Shensi!» Vi sökte inte strid utan
lät dem ockupera alla våra städer utom Chitan, där
Centralkommittén och sovjetregeringen höll till, samt Wuchin där vi hade stora
truppförband. Landsbygden behärskade vi fortfarande. Vi försökte
ta kontakt med Nordvästarmén och bedrev en intensiv propaganda.
Men det var svårare denna gång, de var inte så medvetna om det
japanska hotet ty de kom ju från områden som ännu inte var
hotade av japanerna, och vi lyckades inte på manskaps- eller
underbefälsnivå. Först genom att Chang Hsueh-liang tog kontakt med
Yang Hu-chen och de kom överens om att för fosterlandets skull
samarbeta med oss mot japanerna kunde våra relationer till
Nordvästarmén förbättras.
Under denna tid stod klasskampen ute på landsbygden i andra
rummet. Vi hade upphört med angreppen mot jordherrarna. Vissa
jordherrar tog nu tillfället i akt att återvända till sina byar och
göra upp räkningen. Men då slog vår gerilla tillbaka. Vi skulle inte
angripa dem men vi tänkte heller inte tillåta att de angrep folket.
I Huchia by kom den tidigare jordherren Shi Chung-je tillbaka.
Han var tjurskallig. Jag uppsökte honom och talade med honom
om att bilda enhetsfront med oss och kämpa samman mot Japan.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
