Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liu Ling by arbetslag - Kao Pin-ying, han som hängdes, 37 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man stupade i vår grupp. Vi kände varandra så som man gör i en
grupp. De hette Ho, Chang, Chi och Liu. Från början var vi femtio
man, men mot slutet var vi åttio.
Senare fick jag en medalj: »Befrielsen av Stora Nordväst.» Vi
som var i gerillan träffas ofta. Senast i går träffade jag vår ledare
Liu Shi-hsiu inne i staden. Han är ordförande i en arbetsbrigad
inom en annan folkkommun. Men mina bödlar har jag aldrig
träffat igen sedan kriget. Dock en dag 1960 när jag arbetade ute på
fältet härnere så ropade man på mig. Jag gick upp på vägen och
där stod två män. De sade att de var från åklagarämbetet och de
hade några foton med sig som de ville att jag skulle titta på. De
undrade om jag kände igen någon. Jag kände igen en man på dessa
foton. Det var den som gett order om att jag skulle bakbindas,
hissas upp och piskas. Jag hade haft tid att se mig mätt på honom
1947 och jag skulle aldrig glömma hans ansikte. Jag berättade vad
jag visste om honom. Då sade de att de nu fångat honom och att
han hade bekänt hur många han hängt upp och piskat och avrättat
och att de nu var ute för att kontrollera hans bekännelse. Han hade
förorsakat många dödsfall. De tog upp mitt vittnesmål och sade
att de skulle ta kontakt med mig om jag behövdes, men jag
behövdes tydligen inte till att döma honom ty de hörde inte av sig mera.
Men jag blev så glad när de visade mig hans foto ty då förstod jag
att han var gripen. Nu får jag hämnd, tänkte jag. Jag tänkte på
det som varit och kände hat i hjärtat ty det är hårt att bli
upphängd som jag blev.
Efter mars 1948 när Hu Tsung-nan retirerat deltog vi inte i
några strider. Vi låg förlagda i Linchen by. Där hade vi
diskussioner och möten, vi analyserade striderna och studerade. Några av
oss blev antagna till den reguljära armén, de andra
demobiliserades och fick gå hem. Jag ville ansluta mig till den reguljära armén.
Jag ville fortsätta inom armén. Jag tyckte om det livet och då gick
vi ju framåt över hela landet och många behövdes till armén. Men
de antog mig inte. Jag var ende son. De antog bara dem som hade
bröder och de sade att de inte kunde ta mig ty jag var den siste av
min familj och om jag stupade hade min familj dött ut. Jag
försökte övertala dem men det lyckades inte. Jag demobiliserades jag
med.
När jag kom tillbaka till Laotzekou fann jag att grannarna börjat
bruka min jord. Det var nu ingenting jag ville diskutera med dem.
Vi tar inte tillbaka jord. Jag hade ju lämnat den för att gå ut i
kriget och det fanns mer jord att röja. I gerillan hade jag hört att
Liu Ling var en bra plats och jag hade också mött en flicka från
Liu Ling så jag flyttade till Liu Ling i oktober 1948 och gifte mig
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
