Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetslaget för Grönsaksodling - Ching Chung-ying, grönsakslagets ordförande, 54 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen vet hur fattigfolket led. Jag var tolv år och hade inga byxor
och utan orsak slog jordägaren mig. Han slog mig ofta. Allt var
mitt fel. Ofta fick jag stryk fem eller sex gånger om dagen. Han
var en stor jordägare. Han hade 600 mu. Det var både
dalgångsjord och bergsjord.
En dag tog Wang Kou-ho mig med när han skulle gå ut till fåren.
Det var på sommaren och det var varmt. Vi hade gått åtta li från
byn. Vid middagstiden sändes jag hem för att hämta mat åt
honom. Men först tog jordägaren av mig tygskorna, sedan pissade han
i dem och sade: »Innan mitt piss torkat skall du vara tillbaka med
maten åt mig.» Det var het sommar och jag skulle springa barfota
över sanden. Han gjorde så för att jag skulle springa fortare och
inte kunna stanna och vila mig på vägen. Jag sprang så fort jag
orkade men när jag kom tillbaka hade jordägarens piss redan
torkat ty solen var skarp och Wang Kou-ho slog mig när han ätit.
(Gråter.) Jag var bara tolv år.
Nästa år när jag var tretton år arbetade jag åt en jordherre som
hette Chou Kuan-yü. Åt honom var jag herde. Där var det bättre.
Stryk fick jag bara fyra gånger på hela året. Fast man örfilade upp
mig ibland också. Året därpå flyttade jag till en jordägare som
hette Li Teh-chen. Han var en hygglig karl och åt honom vallade
jag får och en dag i veckan arbetade jag ute på åkern. Jag började
bli större nu. Men hans son var annorlunda. Sonen var omkring
tjugofem år och när fadern inte såg på pryglade han mig. Han
tyckte det var roligt. Han fick tag i mig och pryglade mig sex
gånger det året. Men jag sökte hålla mig undan honom och vara
inom synhåll för Li Teh-chen. Ty så länge han såg på så blev jag
inte pryglad. Det var sista året jag fick stryk.
När jag var femton år gammal gick jag som dräng ute på åkern
hos en jordherre som hette Mau Ko-jen. Året efter flyttade jag över
till Shou Huei-chen. Nu var jag räknad som fullvärdig arbetskraft.
Jag arbetade hårt. Det gör man.
När jag var tjugo år kom den stora svälten. Det var år 1928. En
av mina bröder dog. Då gick jag och far och de tre andra bröderna
till Shansi. Där var det bättre. Vi sålde mina två yngsta bröder. Vi
var tvungna att göra det för att överleva. Vi fick 28 silverdollar för
den ena och 20 silverdollar för den andra. Vart de tog vägen vet
jag inte. Jag har aldrig hört talas om dem sedan dess. Nu var det
bara far och jag och min yngre broder Ching Chung-wan kvar. Han
bor nu i Liu Ling också. Jag blev sjuk. Men jag överlevde och efter
två år kom vi tillbaka till Hengshan igen.
Där arbetade jag som daglönare. Så småningom hörde vi talas
om Röda Armén. Den skulle vara ganska bra. Den tog från de rika
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
