Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnor - Li Kuei-ying, kvinnopionjären, 32 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sattes i övergivna grottor och ingångarna stoppades till med buskar
och grenar. På så sätt sökte man skydda dem från soldaterna.
Nu bodde alla vi barn i Ansai och vi åt mycket, soldaterna
plundrade också morbror och han fick det svårt. När gerillan passerade
byn tog han dock fram spannmål och gav dem, men när Hu
Tsung-nans trupper kom då gav han ingenting ifrån sig utan gömde all
spannmål från dem.
En dag när trupperna kom till byn var jag och lillebror sjuka,
vi hade hög feber och blödde ur näsa och mun och hade diarré.
Morbrors ena barn var också sjukt. En av morbrors kvinnliga
släktingar stannade hos oss i grottan för att vårda oss tillsammans med
morbror. Kvinnans man var bårbärare åt gerillan. Eftersom hon
lämnats ensam i byn bodde hon hos morbror. Nu skulle hon ta
hand om oss barn. Därför var hon inte gömd när soldaterna kom.
De stod utanför grottan och bad oss komma ut. Vi svarade: »Alla
friska människor är borta, det är bara vi sjuka kvar.» Då frågade
de vilken sjukdom vi hade. »Den är smittosam.» Då tog de två steg
tillbaka. Sedan sade de: »De friska måste komma ut annars
skjuter vi.» Därpå steg morbror och denna kvinna ut ur grottan. De
kunde inte annat. Annars skulle soldaterna ha skjutit oss barn.
Morbror brydde de sig inte om men kvinnan tog de med sig bort. Efter
två timmar kom hon tillbaka. Hennes ansikte var alldeles grått då
och hon vai helt tyst. Hon bara satt och satt och sade inte ett ord.
På natten kom hennes man. De satt bredvid varandra en stund,
sedan reste de sig och gick mitt i natten. Sedan dess har ingen hört
av dem. Ingen vet vart de tog vägen. De bara gick ut i mörkret.
I juli kom vi barn tillbaka till Liu Ling. Morbror hade inte mer
spannmål att ge oss och våra föräldrar hade redan kommit tillbaka.
Far hade flyttat över på denna sida av byn. Hela byn var i stor
oordning. Många familjer hade försvunnit och grottorna stod
övergivna. Allt var sönderslaget, spisarna, fönstren, allting var förstört.
Alla människor var nedstämda och ledsna. Frukost fick vi men
ingen middag. Skörden växte ute på åkrarna men soldaterna högg
majsen innan den hunnit mogna och använde den som foder åt
sina hästar. Ibland tände de eld på skörden. Fälten brann om
nätterna. Till slut blev folk alldeles likgiltiga. Det var som om
ingenting spelade någon roll längre. Ingen gick ut på åkrarna mer. Ingen
gick ens till åkrarna högt uppe på bergen. Man arbetade inte. Man
låg bara på rygg och sov. Det var som om folk inte ville leva längre.
På hösten var det nästan ingen skörd att bärga. Vi hade inget
hopp om framtiden. Den vintern tvättade mor och jag åt
trupperna. På så sätt överlevde vi. Far hade inget arbete och det var
svårt för honom. Det var första gången i hans liv han inte arbetat
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
